Jag kan ha brutit mot nyårslöftet – när jag medelåldersbölade

Publicerad 2024-01-06

Nyår i Malmö.

Gott nytt år på er! Hoppas ert firande var lyckat och att det nya året startat i dur för er.

Samt att era nyårslöften i alla fall hållit denna första vecka ut.

Om ni undrar så är mitt nyårslöfte för 2024 att inte irritera någon över huvud taget. Jag ska inte säga eller göra något som kan uppfattas som enerverande. Ingen ska heller behöva störa sig på min uppsyn. Planen för det är så klart att inte le, samtidigt som jag inte heller ser sur ut, men jag tänker gå längre än så. Min förhoppning är att ge intrycket av att jag driver ett företag i mellanstorlek som går okej och som primärt vänder sig mot kommuner samt att jag mest har tankar av praktisk natur. En sådan kan man inte störa sig på. Hur som helst så kommer det att bli tufft.
 
Apropå tufft så fyllde jag år häromdagen. Min flickvän hade ordnat en helt fantastisk överraskningsfest och massor av mina vänner hade tagit sig från hela landet, läs nästan uteslutande från södra och mellersta Sverige, för att fira mig.

Jag blev så hjärtans glad av det att jag började ”man i medelåldern-böla” på ett sådant där sätt som amerikaner gör hela tiden. Ni vet hur de här, det är väl härligt men de gör det på tok för ofta. De får faktiskt ta och skärpa sig, blir ju mest kletigt och löjligt när de håller på så i tid och otid jämfört med hur vackert och äkta det upplevs när vi svenskar som är mer restriktiva med sånt väl fäller tårar. Slut på stream of consciousness.

Efter chocken av att se alla vänner från så många delar av mitt liv samlade i ett och samma rum och jag gått varvet runt och omfamnat alla, torkade jag mina tårar och återgick till att uppföra mig normalt. 

I en liten stund! För sen började jag räkna på hur mycket detta måste ha kostat mina vänner.
 
Tåg är inte billigt! En hade åkt hela vägen från Östersund, med just ett sådant där dyrt tåg och sen fixat hyrbil sista sträckan. Hon avbröt sin fjällsemester, helt enkelt.

Lämnade kvar sin familj där, i en enslig stuga på ett kalfjäll. Hur hjärtevärmande är det inte att någon gör så för en? 

Eventuellt: hur trött måste hon inte vara på sin familj? Gud, jag undrar hur de har det egentligen!? Tillbaka till kontexten. Och så hotell på det. Hur dyrt? Jättedyrt.

De måste ju äta också, lunch och så. Glöm inte frukost. Även en kaffe och en fralla kostar ju skjortan i dag. Sen present på det. Kan ju inte dyka upp utan present. Dötid ska också slås ihjäl och sånt leder ju till fikande och låt oss säga museibesök. Inget av detta är ju direkt gratis. En del hade tagit med sina barn också. Barn, som är en minusaffär även om man bara har dem stationära i sitt hem. 

Jag blev så rörd över hur mycket pengar de spenderat för min skull. Men det var ju inte bara storleken på den summa pengar de offrat som gjorde mig rörd så klart, kärlek mäts ju faktiskt inte bara i pengar, utan främst för att de tagit sig tid att ta sig ner till mig, där jag bor längst ut på Sveriges sydspets. Inte Smygehuk visserligen utan Malmö, men ändå. Vi talar minst ett och ett halvt dygn fram och tillbaka och med festtid inräknat. Det är så mycket tid.

Och tid är ju pengar!
 
Detta i januari, årets fattigaste månad. I den här ekonomin, med ett ränteläge som gett alla magsår och så elpriserna på det. Denna insikt fick det att åter börja tåras för mig varpå jag reste mig för att ännu en gång gå varvet runt och krama och tacka mina vänner. 

Jag tog tog dem alla i min famn och sa: Hur har ni råd med det här! Det är för mycket! Det är inte ekonomiskt försvarbart! Många av er ”lever” ju på ert författarskap! Tänk att du kom! Har inte du precis sagt upp dig för att starta ett progressivt avantgardistiskt konstgalleri vilket i sig låter minst sagt vanskligt! Ni har inte råd att vara här! På riktigt, jag menar allvar! Tack, åh, tack, kära vänner!
 
Summa summarum så hade jag det underbart och när jag sent på natten gick hem så gjorde jag det med hjärtat fullt av tacksamhet och glädje samt med en gnagande känsla av att jag brutit mitt nyårslöfte.

Följ ämnen i artikeln