Influencers gemensamma talang är att konsumera
Herregud, vad trött att dra upp Bianca Ingrosso som ett slagträ i den politiska debatten. Men nu har jag inget val. (Förlåt.) För det hände något märkligt när Romina Pourmokhtari kritiserade landets mest kända influencer häromdagen.
Sveriges kanske äldsta 28-åring och yngsta minister någonsin hade ju mage att ifrågasätta Ingrossos livsstil i en intervju med Dagens industri. Det var förstås inte så taktiskt. Dels för att det är öppet mål att hacka på kändisar ur ett hållbarhetsperspektiv när man själv är den enskilda individ med störst politisk makt över just klimatfrågan. Dels för att Sveriges koldioxidutsläpp kommer att öka för första gången på många år med Tidöavtalets budget.
Frågan jag ändå vill ställa till dem som kritiserat Pourmokhtaris kritik av Ingrosso är vad ni tycker att hon borde säga istället? Att den här överkonsumtionen är rimlig? Att Bianca Ingrosso är en girl boss som visar att inget är omöjligt för en ung tjej (som kommer från rätt familj)?
Ungdomen är bortkastad på de unga, det är inga nyheter. Det vore förstås välgörande om kids idag hade förebilder med uppbyggliga ideal och en hållbar livsstil, men personkulter brukar präglas av ett visst mått av eskapism. Och låt oss inte glömma vilka som byggt ett samhälle där hälften av de tillfrågade tjejerna mellan 16 och 25 år har ”lätta” och en fjärdedel ”svåra” besvär med oro, ängslan eller ångest. Där fler än hälften ”tappat tron på politiken” och en femtedel avstår att engagera sig av rädsla för hat och hot. Där unga tjejer tältar på Sergels torg för att inte missa öppningen av en ny sminkbutik.
Ja, det är ju vi.
I en samtid som larmar om klimatkollaps ena stunden och gastar om att du MÅSTE ha det här plagget i nästa är det inte lätt att navigera. Att influencers har blivit de nya rockstjärnorna, utan någon gemensam talang annat än att konsumera, är logiskt. Det är den sista gälla marknadsekonomiska tonartshöjningen i en tid som saknar svar på vad ett meningsfullt liv i ett gott samhälle är.
Det är förstås omöjligt för de allra flesta människor att leva som Bianca Ingrosso. Där hon bär dyra märkeskläder får följarna nöja sig med de stora klädkedjornas kopior. Problemet är att detta inte betyder mindre konsumtion, snarare mer.
Modeindustrin står för ungefär 10 procent av alla globala utsläpp och svenskar tillhör de som konsumerar mest kläder i Europa, i snitt mer än 50 plagg eller hela 14 kilo textilier per person varje år. Samtidigt som vi faktiskt lägger allt mindre pengar på kläder har mängden vi köper ökat med 30 procent sedan början av 2000-talet.
Hur det går ihop? Det är billighetsmodet som möjliggör det. Resultatet av den livsstilen kan vi se i Staffan Lindberg och Magnus Wennmans avslöjande om H&M:s kläddumpning i fattiga länder, belönat med Stora journalistpriset denna vecka (grattis grymma kollegor!).
För att shoppa i enlighet med Parisavtalet kan vi köpa ungefär fem nyproducerade plagg per person varje år, enligt tankesmedjan Hot or cool institute i Berlin. Det är en utopi som aldrig kan nås på frivillig väg, när tröjorna hos den kinesiska ultra fast fashion-jätten Shein kostar 20 kronor.
Inget av det här är förstås Bianca Ingrossos fel. Hon är bara ett symptom på en tid då de som pushar planetens gränser blir idoler.
Att en klimatminister inte skulle problematisera detta konsumtionsmönster på en rak fråga vore tjänstefel, alldeles oavsett hur lite utsläppspolitik Romina Pourmokhtari själv får igenom. Det hela är en övning i en mycket akut lärdom: Det är inte bara politikernas eller bara individernas ansvar att ställa om. Det måste ske på båda håll samtidigt. Och det måste till och med en stukad klimatminister få påpeka.