Jag tror att livet har vuxit oss över huvudet
Får du livet att fungera?
Eller är det oöverstigligt, allt som ska fixas?
Det blir bara värre för varje år som går.
Det moderna livet kräver förmåga att kunna fixa och hantera tusentals saker. Ribban höjs ständigt. I månader får jag förklara för andra hur man låser vår nya ytterdörr (handtaget ska vara uppåt). På den nya tvättmaskinen är alla vred åt motsatt håll jämfört med den gamla. Att byta bank som pensionär var inte enkelt men till slut lyckades jag.
Människans förmåga att sköta vardagstillvaron är skillnaden mellan haveri och ett fungerande liv. Hela tiden balanserar vi på gränsen.
I veckor väntar vi på en vvs-tekniker som ska laga den trasiga spolknappen på den nya wc-stolen. Så kommer en svärson som är ingenjör och fixar det.
Det är undervärderat hur viktigt det är att ha familjemedlemmar som kan saker. I husfixarprogram på tv, eller i ”Lyxfällan”, kan man studera hur snett det kan gå när två klåpare gifter sig med varandra.
Att någon i familjen kan laga mat, städa, reparera saker, läsa bruksanvisningar och sköta pengar är livsavgörande.
När strömmen går i fritidshuset, vilket den gör hela tiden, rycker min man ut. För det mesta behöver huvudsäkringen utomhus bytas, utom när det krävdes en elektriker för att ”byta från 16 till 20 ampere”. En nödvändig obegriplighet som jag inte ens visste existerade.
Häromdagen skrek jag än en gång att strömmen hade gått. Då lyckades min man genom en interaktiv karta på elbolagets hemsida ta reda på att det gällde hela byn och inte bara vårt hus.
Belysningen i de övre köksskåpen har varit svår att tända och släcka i över ett år. Man har hållit på och så har det ändå gått till slut. Tills nu, när det tog stopp.
Då fick jag för mig att ta loss dosan man tänder och släcker med från väggen och vända på den. Där satt en klisterlapp. Kanske skulle man ta bort den? När jag gjorde det hände ingenting. Jag tittade närmare på lappen och såg en bild på en hand och en skruvmejsel.
Aha! Det fanns en öppning där en skruvmejsel gick in. Jag fick loss en liten lucka med mejseln. Därinne satt ett batteri.
Jag bytte det och nu fungerar belysningen. Det påminner om när jag upptäckte att det fanns ett litet batteri i en bilnyckel som slutat fungera.
Det ligger en instruktionsfilm på Aftonbladets sajt om hur man lägger upp ett par byxor. Det kan jag. Men jag orkar inte längre olja min gamla symaskin på 16 ställen före varje användning, så jag lämnar in byxorna till grannskapets 68-årige skräddare. Han gör jobbet på ett mästerligt sätt.
Enligt en Sifo-undersökning är personer mellan 18 och 29 år sämst på att laga sina prylar. Äldre är bäst. När en vandal slår sönder mitt staket runt kolonistugan fixar Veterankraft det på stört.
Jag tror inte alls att de fina bilderna i sociala medier berättar sanningen om oss. Bakom dem finns fritidshus som ingen längre orkar vara i, övergivna båtar och hem fulla av dammråttor och trasiga prylar.
Jag tror att livet har vuxit oss över huvudet, för länge sen.
I en intervju med Anna och Hans Shimoda säger Camilla Thulin, 62, på frågan vad som är det bästa med maken Johan Rabaeus, 76: ”Johan är otroligt lösningsorienterad och fixar allt”.
I Vi Läser säger Leif GW Persson, 78, att hustrun Kim, 66, är en märkvärdig och begåvad kvinna: ”Dessutom är hon en överdängare på att rätta till stavfel. En riktig perfektionist”.
Lasse Berghagen, 78, är gift med Eva, 71, som sköter hans affärer. ”Hon har varit ett suveränt bollplank och samarbetspartner. Vi kallar Eva för ”Finn fem fel”, hon har järnkoll på allting”.