Camilla Läckberg i gott sällskap med Jan Myrdal

Camilla Läckberg har anklagats för att ha anlitat spökskrivare.

Jag har inga barn med Camilla Läckberg och kan därför med hedern i behåll ställa upp till hennes försvar.

Höstens stora nyhet i det ogina Kultursverige är ju att Läckberg haft en spökskrivare till sina senaste böcker. Tidskriften Kvartal levererade scoopet med hjälp av statistisk dataanalys. Resultatet påstås vara tydligt. Läckbergs kollega Pascal Engman har skrivit hennes böcker ”Kvinnor utan nåd” och ”Gå i fängelse”.

Kvartals påstådda scoop är måttligt intressant, reaktionerna desto mer fascinerande.

Här är några rubriker:

  • LÄCKBERG ANKLAGAS FÖR ATT HA ANLITAT SPÖKSKRIVARE – SLÅR TILLBAKA (Aftonbladet)
  • JAKTEN PÅ CAMILLA LÄCKBERGS SPÖKSKRIVARE (Sverige Radio)
  • CAMILLA LÄCKBERG ANKLAGAS FÖR ATT HA ANLITAT PASCAL ENGMAN SOM SPÖKSKRIVARE (Metro Mode)
  • LÄCKBERG AVVISAR RYKTEN OM SPÖKSKRIVARE (Sveriges Radio)
  • CAMILLA LÄCKBERG PEKAS UT I AI-GRANSKNING – ANKLAGAS FÖR ATT ANVÄNDA SPÖKSKRIVARE (Breakit)
  • CAMILLA LÄCKBERG NEKAR TILL SPÖKSKRIVARE (TV4)

Hela hösten och in i julhelgen har Kultursverige myst i skadeglädjen över att Läckbergskan är avslöjad som charlatan. ”Under flera år har det gått rykten om att Camilla Läckberg har en spökskrivare”, rapporterade Sveriges Radio 17 oktober.

Läckberg har försvarat sig med att Pascal Engman varit hennes redaktör och hjälpt till med språket i böckerna.


Alla författare har redaktörer. Journalisten och författaren Hunter Thompson bevakade amerikanska presidentvalskampanjen 1972 för tidskriften Rolling Stone. Jann Wenner, tidskriftens grundare, berättat hur han tog emot Thompsons kaotiska texter och bearbetade dem så att de blev möjliga att publicera:

”Jag var tvungen att tala med Hunter i timmar, sedan spåra och organisera de olika scenerna. Han började vanligen skriva i mitten för att sedan backa eller hoppa runt och skriva det han kände för i ögonblicket, rapportera scener som kanske kunde passa in någonstans senare, eller häva ur sig fullständiga fantasier… Jag försökte aldrig förändra eller ’förbättra’ honom, men eftersom jag hade en ganska djup förståelse för hans stil och drivkrafter, förstod jag vart han ville och kunde sitta vid hans sida och läsa kartan för honom”, skriver Wenner i förordet till en samling reportage av Thompson.

Hunter Thompson hade aldrig blivit den han blev utan Jann Wenner och andra skickliga och tålmodiga redaktörer.

Ändå är böckerna Thompsons och ingen annans. Han är en av 1900-talets stora amerikanska författare. De som fnös åt honom är det inte.


Eller ta Jan Myrdal. Manuset till hans sista bok, ”Ett andra anstånd”, var en nära döden-upplevelse för varje redaktör. En fullständigt opublicerbar mängd ord i en tjock, tjock pappersbunt.

När Myrdal hade fått den hjälp han behövde med strykningar och redigering kom boken ut och blev en triumf.

Jan Myrdal.

Det berömdaste exemplet är Alexandre Dumas. Han skapade på 1800-talet den moderna romanföljetongen, ”dessa oändliga äventyrsberättelser utan början och utan slut… Också tvangs han att anställa talrika medarbetare för att tillfredsställa den stora publikens läslust”, skrev Nordisk Familjebok 1927.

Dumas inrättade en författarverkstad.

Så då var ”De tre musketörerna” och ”Greven av Monte-Cristo” inte hans utan spökskrivarnas?

Självklart är böckerna hans. De är produkter av hans hjärna och hans enastående flit: 277 böcker publicerade Dumas innan han gav sig in i okloka spekulationer, bland annat en fabrik för såser.

Dessa exempel känner alla i litteraturvärlden till. Årets kulturella fniss och flin drabbade Camilla Läckberg därför att hon saknar kulturellt kapital, kanske kan hon jämföras med Dumas om vilken Nordisk Familjebok skrev: ”Något högre konstnärligt värde äger intet av hans verk, men flera höra alltjämt till de breda folklagrens populäraste läsning världen runt.”


Och så ska man aldrig underskatta den gamla rejäla avundsjukan. Camilla Läckberg har sålt 35 miljoner böcker.

Det kan man svälja. Men veckan efter att Kvartal ”avslöjade” att hon anlitar spökskrivare utsågs hennes bok ”Isprinsessan” till en av världens 100 bästa deckare.

Då är ta mig fan måttet rågat.

Följ ämnen i artikeln