Klimatprotest på E4 räknas inte som sabotage

Oisín Cantwell

helskärm

Aktivisterna som deltog i den stora klimatprotesten på E4 i Solna frias för sabotage.

Dagens dom i Svea hovrätt kan få betydelse i liknande fall.

Uppmärksamheten i tidningar, radio, tv och inte minst i sociala medier var betydande.

Mitt i morgonrusningen den 29 augusti 2022 satte sig ett tiotal aktivister på E4:an i höjd med Haga norra.

Det här är en av huvudstadsregionens mest trafikerade leder och köerna var snart kilometerlånga.

Ilskan över tilltaget var stor, men var inte i närhet av den vrede som uppstod då åtal väcktes några veckor senare och ett felaktigt påstående spreds om att en sjuk person i ambulans som fastnat i köerna avlidit.

Rättens kvarnar maler hursomhelst långsamt och först i dag satte hovrätten vad som troligen är juridisk slutpunkt för målet.

I tingsrätten dömdes klimataktivisterna för sabotage, men i dagens dom frias de.

Men de fälls för det betydligt mildare brottet ohörsamhet mot ordningsmakt.

Traditionellt har ohörsamhet mot ordningsmakt, exempelvis att inte lyda polisen och lämna platsen, varit det normala straffet för tilltag som dessa.

Men på senare år har åklagare plockat fram ett betydligt tyngre artilleri mot just klimataktivister och väckt åtal för sabotage, som har livstids fängelse i straffskalan.
Det här är ett brott som gjorde entré i svensk lag i början på 1940-talet. Världen stod i brand och politikerna insåg att det saknades straffbestämmelser för diverse samhällsomstörtande händelser som kan inträffa i krig.

Lagstiftaren passade dock på att bygga in en ventil i dessa paragrafer för att skydda åsiktsfriheten i form av strejker och stridsåtgärder.

I vår tids klimataktivism har domarna spretat. I några fall har det blivit fällande dom för sabotage, i andra fall har kilometerlånga köer inte ansetts vara tillräckliga störningar och friande domar därför meddelats.

Praxis saknas, vilket sannolikt är förklaringen till att hovrätten i detta fall lägger så mycket möda på att navigera i den juridiska terrängen.

De åtalade har under processen gjort ett stort nummer av den pågående klimatkrisen, åberopat bestämmelsen om nöd och hänvisat till sin grundlagskyddade demonstrationsfrihet.

Inte helt överraskande lyssnar inte domstolen på det örat. Visst, det här var en demonstration, men det innebär inte att vad som helst går för sig.

Sabotage? Nja, fortsätter juristerna. Då ska det vara störningar av ”viss större dignitet”.

Det är inte för intet som bestämmelsen har placerats i kapitlet om allmänfarliga brott och dyker upp direkt efter paragrafen för mordbrand.

Det som har straffbelagts är ”allvarliga angrepp mot centrala samhällsfunktioner”.

Att stoppa trafiken i fyra körfält under 20 minuter och två av dem i ytterligare 30 minuter når helt enkelt inte upp till lagens krav för sabotage.

Dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakt. Att aktivisterna inte går helt fria överraskar inte, inte minst med tanke på att Högsta domstolen nyligen konstaterat att det är väldigt sällsynt att ett brott ska anses vara tillåtet med hänvisning till övergripande intressen, som miljön.

Inte heller finns det skäl att chockeras över att de två nämndemännen, båda till höger om den politiska mittfåran, ville fälla aktivisterna för sabotage.

Det är tämligen komplexa rättsliga överväganden som har gjorts av jurister som är tränade i att lämna sina känslor och åsikter hemma.

Domen är intressant och välskriven. Jag föreställer mig att andra domstolar kommer att åberopa den i liknande mål.

Men förr eller senare måste Högsta domstolen sätta tänderna i ett fall med klimataktivister.

Var går egentligen gränsen för sabotage?