Europas nya valuta tänder min köplusta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag firar julen i Provence och hålls alert av tre tillresta barnbarn. – Vad är kubikroten av 64 miljoner?, frågar det äldsta som är åtta år och fascinerad av matematik.
– 4 000, skjuter jag från höften.
– Fel! 400.
– Min tur, säger lillebror som är sex, vet farfar vad det vita i hönsbajs är?
– ???
– Det är samma skit som det andra.
Det är då jag reser mig på bakbenen och tänker, nu jävlar ska dom små liven få sig gåtor till livs.
– Tyskland, säger jag, har just tryckt 4,3 miljarder nya eurosedlar, de som blir Europas nya valuta på tisdag. Tänk dig, Albin, att vi staplar alla dessa sedlar på varandra i en enda hög. Hur hög blir den?
– Hundra meter.
– Fel. Tysklands lager av eurosedlar staplade på varandra blir en stapel hög som Mount Everest 50 gånger om. Jag har det från The Economist. Nu, Malte, är det din tur. Det har myntats en mängd nya euromynt. Hur mycket väger de tillsammans?
– Tusen kilo.
– Fel igen. Farfar ska berätta. 239 000 ton. Det är lika mycket som 24 Eiffeltorn.
Nya stålar alltså. I Europas alla hörn börjar människor använda samma sorts pengar med samma självklarhet som i Amerika samma dollar används i Maine i nordost och Arizona i sydväst. Alla är med, inte bara de 12 stora EU-länderna utan också Monaco och San Marino, Andorra och Vatikanstaten. Bara jingoistiska Storbritannien, främlingsfientliga Danmark och veliga Sverige står utanför.
Tyskar köper på tisdag sina Brötchen för euro i stället för D-mark. Holländarna ska ha sina Gulden totalt ogiltiga den 28 januari. Här i Frankrike står varningsskyltar: ”Francs ogiltiga som betalningsmedel vid motorvägarnas kassor från den 1 januari.”
Aldrig förr i historien har så många människor i så många länder samtidigt gått över till en och samma valuta. Detta sker utan dramatik och misstänkliggöranden. Människor ska finna det praktiskt att ha samma pengar på båda sidor en gräns som inte längre är en gräns. Ingen förleds att tro, att det ligger något lurt i det. Prisjämförelser blir lättare att göra.
Arbetskraft blir rörligare. Euroreformen kan bidra till att EU-länderna, som har en BNP per capita som bara är två tredjedelar av USAs, knappar in på den amerikanska levnadsstandarden.
Så enkla har valutareformer inte alltid varit. Jag minns sommaren 1960. Det var första gången jag på allvar var bosatt i Frankrike. Francen hade genom åren blivit mindre och mindre värd. Minsta grej kostade tusen pengar. Det var vanligt att man laborerade med tal som tiotusen och hundratusen. Nollorna stod som spön i backen.
Finansministern och riksbanken bestämde att pengarna skulle bli enklare. ”Vi slopar två nollor. Det som varit 10 000 kallar vi nu bara 100.”
Lättfattligt. Som reporter följde jag med en patrull från finansdepartementet som den sommaren skickades ut i den franska landsorten för att undervisa i reformen. Pedagogiken inför bönderna löd:
– Om ni förr handlade utsäde för 10 000 gamla francs får ni nu samma kvantitet för 100 nya francs. På liknande vis blir det när ni säljer. Där ni förr sålde för 10 000 gamla får ni nu i stället 100 nya.
En bonde som stod lite avsides hade ett misstroende leende på läpparna.
– Hmm, sa han, det kommer att göra mig rik. Jag vet hur jag ska göra. Jag köper utsädet för nya francs. Men när jag säljer fordrar jag betalning i gamla francs.
Jag känner likadant, när jag just nu letar hus i Provence.
När jag tycker den begärda köpeskillingen är irriterande hög, 1 120 000 Francs, blir jag lugnad, när jag betänker vad den skulle kostat i gamla Francs. 112 000 000.
Jag blir köpvilligare när jag frågar mäklaren efter priset i den nya valutan:
– Bara 170 743 euro, Monsieur.
Dyra kåkar blir plötsligt världens fynd.