Clintans Oscarsbelönade film är bra som en countrylåt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var i måndags morse. Jag hade stigit upp för att på teve se Oscarsgalan. Clint Eastwood – strax 75 och läckert sliten – satt i en bänkrad och väntade på utslagen: Vilken film koras till Årets bästa? Vilken regissör är årets främste?
Jag höll tummarna för Eastwood och hans Million dollar baby. Jag knyckte en replik ur Sudden impact (den tredje av Eastwoods Dirty Harry-filmer):
”Go ahead, make my day.”
Det gjorde han. Jag tog hans många Oscars som en personlig triumf, ty jag har egen prestige investerad i Clintan – och jag tänkte på en gammal kompis och mumlade:
”Eat your heart out! Carl-Gustaf”.
Så här ligger det till. En bit upp i femtioårsåldern fick jag (som inte ens klarat studenten) chansen att plugga på ett amerikanskt universitet. Min ekonomi var god men jag försökte leva som mina trettio år yngre kurskamrater. Jag delade lya med en annan student, Carl-Gustaf. Dennes allmänbildning var stor, han var den brajtaste svensk jag mött. Min begagnade Folka Passat var universitetets risigaste. Bara på fredagskvällar besökte vi den irländska puben vid järnvägsstationen. Men ofta unnade Carl-Gustaf och jag oss det billigaste nöje som fanns i Washington: genom medlemskapet i Kennedy Centers kulturella filmklubb fick vi till genant lågt pris kväll efter kväll följa en filmfestival.
Kultur och film på samma gång. Man förstår. En massa Kurosava och Bergman, Resnais, Eisenstein och Fassbinder va?
Bättre än så. Första fjorton dagarna rullade en Alec Guinness-festival. Den unge Carl-Gustaf fick möta min barndoms kanonfilmer: Jag stal en miljon och Mannen i den vita kostymen, och min ungdoms Bron över floden Kwai och Lawrence of Arabia. Bra rullar utan bästföre-datum.
På vilken stjärna skulle nu nästa festival bygga? På en skådis eller en regissör? En Jean Gabin eller en Frank Capra?
Carl-Gustaf visste vad som var kultur och stod för god smak. Han därför nästan dog av chock när nästa filmfestival på Kennedy Center var en vördnadsbetygelse till Clint Eastwood.
Till Clintan! Carl-Gustaf såg det som ett helgerån mot institutionen. Som om Lotta Engberg skulle sjunga på Operan.
Med mig var det ingen fara. Jag var redan Clintan-fan. Jag hade tillbragt månader i Teheran under ayatolla Khomeinis revolution och åtföljande gisslandrama. Goda seder rådde i den iranska huvudstaden. Flaskorna i hotellens vinkällare hade krossats. Nöjeslivet var noll. Tidsfördrivet blev att titta på de två videorullar som fanns kvar på hotellets interna filmkanal. Den ena filmen var För en handfull dollar, den andra Den gode, den onde, den fule. Båda spagettiwestern med Clintan.
Carl-Gustaf var bara halvvägs genom festivalens 21 filmer innan han var på min sida. Han förstod vad den brittiske filmkritikern Philip French menat, när denne sagt: ”There is no such thing as a bad western.” Vi var också ense om att de flesta amerikanska filmer är metaforer för amerikanens dröm och livsstil – individualism kontra kollektivism, tron på demokrati, individens rättigheter och skyldigheter, den eviga kampen mellan det goda och det onda.
Men kan tycka vad man vill om detta. Men för ett Clintan-fan är det naturligtvis tillfredsställande att Million dollar baby håller sig till formeln.
Den handlar om en ung kvinna som vill komma ur sitt proletära liv. Hon vill upp. Amerika hyllar framgång; det handlar om att vilja, våga och arbeta. Hon blir därför boxare. Men du kan inte ha vinnare utan att också ha förlorare. Även förlorare hyllas – som Bob Dylan sjöng: ”The loser now / will be later to win”. Förlorare får en andra chans. Abraham Lincoln var en konkursad lanthandlare innan han blev president. Henry Ford hade en serie misslyckanden bakom sig innan han kom på löpande bandet.
Naturligtvis går det åt helvete för boxartjejen. Knockad, invalidiserad. Hennes tränare (Eastwood) känner sig skyldig. Men hon tröstar honom: Det är bättre att åtminstone en stund ha fått smaka på framgång än att ha förblivit en nobody.
Det är bra som en countrylåt. Och höljd i Oscars behöver Eastwood inte upprepa sin slutreplik i Magnum Force:
”A man’s got to know his limitation.”