SOS-barnbyar får ett tufft jobb i Sverige

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Filmen Patrik 1,5 har blivit en storsuccé. Varför? Delvis för att det är en alldeles underbar historia med ett alldeles underbart slut. Men också för att det är en familjefilm som man kan se tillsammans med sina barn. Inga orcher som hoppar fram ur buskarna. Inga deppiga emo-slut. Inga hjälplösa gräddbakelser som får Mr Right i slutet. Inte ens det läskigaste av allt - svensk familjefilm i form av Reine & Mimmi i fjällen eller Göta Kanal 2.

Patrik 1,5 är något att krypa ihop och värma sig över en kall höstkväll. Över hela landet sjunker familjer ner i biosofforna för att se familjefilmen som handlar om barn som inga familjer har. Sedan borstar vi av oss popcornsmulorna på vägen ut, ler och säger ”vad fint det var i slutet” samtidigt som vi kramar varandras händer när vi åker hem. För att vi har ett hem. Och för att det finns händer att hålla i.

Häromdagen fick jag höra ett rykte om att SOS-barnbyar håller på att planerar för att starta barnbyar i Sverige. Jag ringde och kollade. Jodå. En utredning pågår, beslut skall tas före årsskiftet, och flera kommuner är intresserade om det blir av.

SOS-barnbyar finns redan i 132 länder och år 2016 beräknar man ta hand om en miljon barn över hela världen. Så varför skulle inte även en svensk Patrik 1,5 kunna bli en del av en sådan verksamhet? Agneta Sjödin kan komma och hälsa på – lagom sminkad och lagom rufsig i håret. (Dessutom blir det ju närmare.) Patrik 1,5 kan flytta in på en SOS-barnby med en svensk SOS-barnbymamma, som säger upp sig ett halvår senare. Som ett alternativt slut när eftertexterna rullar upp. Varför skulle det inte vara gott nog åt oss, om det är gott nog åt andra?

Samtidigt har jag svårt att värja mig. Sverige? Ett land som firar 200-årig fred nästa år. Vi har inga AIDS-epidemier. Halva Älsvbyn har inte dött i kolera. Är det här allt vi förmår? Anställda ”anknytningspersoner” fram till 18-årsdagen – om barnen har tur. Har de otur får de åka jojo mellan barnbyn och hemmet, eftersom utplacerade barn i Sverige tvingas leva sitt liv i sexmånadersperioder. För att det är så det ser ut. ”Den svenska sociala barnavården har en presumtion att barnen alltid skall tillbaka till sina föräldrar” som det heter. Vilket innebär att myndigheterna skall titta på situationen i föräldrahemmet var sjätte månad, för att se om barnen kan flytta hem igen. Får mamma och pappa ett återfall, är det tillbaka till barnbyn igen. Blir mamma och pappa bättre, blir det tur och retur.

En gång intervjuade jag en fosterhemsplacerad kille som hade flyttat 17 gånger på 18 år. Bara för att sedan stå ensam den dagen han blev myndig. Barn, institutionaliserade tills de blir myndiga, och sedan föräldralösa vuxna för resten av livet. Ingen att ringa när man har fyllt 19, och ingen som ringer och sjunger ”ja må du leva” när man fyller 20,21 och 32. Inte för att det saknas föräldrar i Sverige som vill adoptera svenska barn, utan för att vi har en lagstiftning som aktivt ställer sig emellan. Och det här är ju inte SOS-barnbyars fel. SOS-barnbyar tydliggör bara var vi har hamnat.

I Sverige heter det att vår lagstiftning skall värna barnets bästa. Fiffigt nog har vi kommit fram till att barnets bästa är den biologiska förälderns bästa. Vilket innebär att vi har en lagstiftning som i praktiken värnar den biologiska förälderns bästa. Det låter inte lika hedervärt och ömmande. Men det är det som blir effekten.

I Sverige adopteras nästan 1 000 utländska barn om året av längtande föräldrar, medan bara cirka femton svenska barn om året får samma chans.

Ett svenskt barns bästa är med andra ord inte detsamma som ett estniskt barns bästa. (Eller om det kanske inte är de estniska biologiska föräldrarnas bästa, som är detsamma som de svenska biologiska föräldrarnas bästa).

Verklighetens Patrik 1,5 är en barnförbjuden film.