Kvinnorörelsen är annorlunda i dag
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Satt med en latte på ett café i Kungsträdgården, när min vän plötsligt sträckte fram handen och frågade: ”Var är kvinnorörelsen?”
Det lät som ett eko och jag hade inget svar.
Ändå borde vi veta. Som vi huttrat där på Sergels torg varje 8 mars. Som vi har marscherat och skanderat.
Men inte i år. Och inte förra året heller. Som vi minns.
Tänk om det inte längre fanns någon kvinnorörelse.
Och hur var det nu?
Först var det Grupp 8 och parollen ”Daghem åt alla”. Sedan var det Nätstrumporna, det kvinnliga nätverket som lyckades skrämma in varannan damernas på partiernas riksdagslistor. Men vad hände sen?
Och när kom tystnaden? Var det kanske Kommunals misslyckade strejk som angav den nya stumma samhällstonen. De röda jackorna som bleknade. Blåshornen som tystades av dem som skulle hålla de fattiga kvinnorna om ryggen. Så kom Fi, Feministiskt initiativ, partiet som steg upp som en sol och föll som en pannkaka. Och som bara fick 0,67 procent av rösterna i valet.
Och nu?
Vi visste inte. Vi hade noll koll.
Så jag ringde min systerdotter. Hon är 37. Forskarkarriär. Sambo. Två barn. Radhus. Schemalagd tid. Somnar klockan tio.
Och jag frågade: ”Var är kvinnorörelsen?”
”Vi demonstrerar inte”, sa hon. ”Sånt gör vi inte. Och inga kollektiva lösningar. Vi är inte så där idealistiska. Vi gör mer för vår egen vinning.”
Så summerade hon läget: Där fanns Superfeministerna och Genusföräldrarna som köpte könsneutrala kläder och hade genustänk på barnuppfostran. Som lärde pojkar prata känslor och flickor att ta för sig. Där fanns Morsorna som njöt av sin deltid och aldrig i livet tänkte dela 50/50 med sina män. Och där fanns Karriäristerna, medvetna tjejer som visste att de måste vara smartare än killarna. I allt.
Men engagemanget, gnydde jag. Att bry sig om villkoren utanför det egna trädgårdsstaketet?
Nja, det var ju viktigt. Men att engagera sig – nej. Då var det bättre om någon annan drev frågan, så kunde man stödja den sen. Att påverka handlade mer om makt. Att ta plats i en styrelse eller driva en fråga i en organisation.
Och män och kvinnor levde inte längre i skilda världar, sa min systerdotter. Det var inget ”vi” mot ”dom”.
Det var ett enda ”vi”.
Så – om någon är intresserad, så är det 8 mars i dag.
Den internationella kvinnodagen.