Breiviks ideologi skakar inga galler
OSLO. – Så varför valde du Utøya?
Åklagarens fråga blev inledningen på en timme som enligt erfarna norska jurister är den mest groteska i landets rättshistoria.
Anders Behring Breivik berättade lugnt och detaljerat om hur han skulle halshugga förra statsministern Gro Harlem Brundtland och sedan döda alla.
Överlevande, anhöriga till de mördade, advokater och journalister grät till slut öppet. Domstolen beslöt att tidigarelägga eftermiddagens paus, det gick inte att fortsätta.
Det fanns förvisso ingen anledning att inbilla sig att Breivik genomgått en personlighetsförvandling under natten bara för att han den fjärde dagen till slut tagit intryck av offrens vädjanden och låtit bli att hälsa rätten med sin högerextrema gest.
Ändå överraskade kylan, självsäkerheten, den brutala cynismen. För Breivik hade varit på defensiven hela förmiddagen, trängd av frågor han inte kunde besvara.
De vanliga försöken att ge media och politikerna skulden för illdåden viftades bort, åklagarna satte press. Som när terroristen, möjligen i ett försök att ta tillbaka initiativet, började le då han pratade om kikarsiktet till sitt gevär.
– Är det här verkligen något att le åt? fräste Svein Holden.
– Nej, svarade Breivik.
– Det sitter människor som har förlorat sina barn här i salen. Hur tror du att de reagerar på att du pratar om ditt kikarsikte på detta vis?
Massmördaren kröp ihop, nästan viskade.
– Det är väl naturligt att de reagerar med avsky och sorg.
Men så kom eftermiddagen med sitt förhör om terrordåden och dess planering. Breivik rätade på ryggen, som var detta ögonblicket han längtat efter.
Han funderade på att slå till mot ett 1 maj-tåg. En demonstration fylld av kulturmarxister, vad kunde vara bättre?
Breivik förklarade, med sin något egenartade uppfattning om vad anständighet är, varför han släppte tanken på att spränga Arbeiderpartiets huvudkontor. För många "civila" i närliggande kontor skulle ha dött.
Regeringsbyggnaden fick duga. Även den vimlar av fiender. För att inte tala om Utøya, indoktrineringslägret för uppväxande förrädare.
Dagen då Brundtland skulle gästa det socialdemokratiska ungdomslägret var perfekt.
– Jag hade en bajonett. Jag skulle halshugga henne, filma mordet och läsa upp ett meddelande. Att halshugga människor är ett psykologiskt effektivt vapen.
Breivik berättade utan att visa känslor, stadig röst, utan hänsyn till offren, de som satt endast några meter bort.
– Jag tänkte bara skjuta några av ungdomarna. Resten skulle fly ut i vattnet och drunkna. Vattnet skulle bli ett massförstörelsevapen.
Kalkylen att bara 25 procent av dödsoffren skulle vara under 16 höll förargligt nog inte. Det blev, få se nu, 40? Svårt ju att uppfatta åldern på någon som vänder sig och springer.
Åklagaren tittade sammanbitet ner i sina papper, samlade sig. Snyftningarna spred sig, de smittade.
Hur ser du på allt detta i dag?
– Jag står för Utøya, jag hade gjort om det. Jag hade velat att alla dog.
Breivik kommer nog aldrig mer att släppas ut, men hans ideologi skakar inga galler.
Han kan vara en mycket sjuk människa. Då finns, hur perverterad den än är, en logik, en möjlighet att förstå. Då har han, driven av vanföreställningar av mardrömslik kraft, gett sig ut för att försöka rädda sin nation.
Om han är frisk vet jag inte hur vi ska kunna förstå.
Visst, det var länge sedan det fanns något att förvånas över. Mänsklighetens historia är fylld av ondska, ofattbar grymhet, bottenlös sadism: Breivik är vare sig den första eller den sista.
Men säg det till kvinnan som satt två rader framför mig, som förlorat sitt enda barn och såg denne man med en fnysning ge "multikulturalismen" skulden för Utøya.
Som såg psykopaten presentera sig.