Att stort kvinnofridsprojekt skrotas är ett tecken i tiden
SKR:s kvinnofridsprojekt läggs ner.
Ett av flera tecken i tiden på minskande intresse för ett stort samhällsproblem.
Under åren 2021 till 2023 genomförde SKR, den behändiga förkortningen av Sveriges kommuner och regioner, ett ambitiöst projekt om mäns våld mot kvinnor.
Satsningen kom att utgöra en viktig pusselbit i detta arbete: det var en snabbfotad organisation som stöttade verksamheterna ute i landet, som utvecklade kunskap och som var ett nav i ett nätverk som omfattade 550 socialsekreterare och liknande tjänstepersoner från Ystad till Haparanda.
Så sent som i förra veckan presenterade SKR en viktig rapport där data från över 30 kommuner sammanställdes.
Den visade bland mycket annat att var femte kvinna som sökte sig sig till socialen hade utsatts för så mycket våld att hon kunde ha dött om hon inte fått vård.
Men nu är det över. Fem årsheltider skärs ner till en. Och den enda kvarvarande tjänsten blir snart vakant.
Det säger sig självt att arbetet med detta stora problem, ett problem som inte bara handlar om mänskligt lidande, det går för den som vill även att beskriva i pengar, mäns våld mot kvinnor kostar samhället åtskilliga miljarder om året, det säger sig självt att verksamheten blir lidande.
Visst, projektet var bestämt att upphöra 2023. Men med lite god vilja hade det gått att förlänga. Regeringen hade kunnat skjuta till nya pengar. Och SKR har tillräckligt stora ekonomiska muskler för att rädda i vart fall delar av verksamheten.
Men i en tid präglad av muslimdille, gängvåld och evighetssåpan Nato är annat viktigare.
SKR är för övrigt inte en isolerad företeelse. Det finns en tendens som syns inom såväl politiken som myndigheter.
I höstas lade polisen på Södermalm i Stockholm plötsligt ner ett mycket framgångsrikt samarbetsprojekt med socialtjänsten.
En grupp med fyra poliser och två socialsekreterare satt tillsammans och arbetade uteslutande med män som misshandlade kvinnor de hade en relation med.
Höga chefer talade lyriskt om att detta arbete framöver skulle bedrivas av alla poliser ute på linjen, poliser på gatan var förbannade och sa att insatserna skulle försämras avsevärt utan specialister som jobbade dedikerat med frågan.
Utvecklingen syns även i Tidöregeringens preferenser.
Ta bara beskedet i fjol om att utvecklingsmedlen för kvinnofrid till kommuner och regioner, som funnits sedan 2007, stoppades. Plötsligt stod planerade insatser och aktiviteter utan insatser.
SKR, Socialstyrelsen, Länsstyrelserna, eller Myndigheten för vård och omsorgsanalys, de instanser som har regeringens uppdrag att utvärdera dessa medel, hade inte fått något förhandsbesked. De togs alla på sängen.
Ett annat exempel på det politiska skiftet är den tillsatta utredningen om stärkt styrning av arbetet mot könsrelaterat våld.
Den som läser det finstilta i direktivet till utredaren och som orkar ta sig förbi högtidliga hänvisningar till FN-deklarationer och Europarådets utfästelser hittar en märklighet om att det jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor föreslås ersättas med en mer könsneutral ordalydelse.
Vad som är politiskt korrekt ligger i betraktarens öga och kan skilja sig mellan vänster och höger: numera går det inte att säga ett pip om mäns våld mot kvinnor utan att någon anonym twittrande kommer dragandes med kvinnors våld mot män.
Visst, sådant våld förekommer, sannolikt med ett inte obetydligt mörkertal, det är skamligt för många män att erkänna att de får stryk av en kvinna, men all forskning tyder på att det är ett marginellt problem jämfört med den omvända situationen.
Att regeringen ändå vill peta i de formuleringarna säger någonting. Jag är inte säker på exakt vad, men någonting säger det.
Det går att fortsätta på det här sättet. I regeringens senaste regleringsbrev för Sida får FN-organet UN Women sitt stöd halverat.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg är en ambitiös politiker. Hon gör säkert sitt bästa och har med sin bakgrund som åklagare sannolikt större insikter än de flesta i detta eländes omfattning.
Men Brandberg har det nog inte särskilt lätt. Hon sitter i en regering som tycks prioritera annat än mäns våld mot kvinnor.
Inte heller oppositionen signalerar något nämnvärt intresse för detta samhällsproblem.
Kriminalpolitiska utspel från Socialdemokraterna handlar mest om gängen. Övrig tid går för närvarande åt till att försöka ge moderaterna skulden för påstådd slapp migrationspolitik.
Och just nu har en ung socialdemokratisk tjej som gnäller på att Ulf Kristersson är en jobbig PK-politiker som viftar med Pride-flagga blivit viral i sociala medier.
Hon är trött på politiker som ”gör skillnad på könen. Det är bra att dom satsar på kvinnor som utsätts för våld. Men då behöver dom också satsa minst lika mycket på männen”.
Utvecklingen är, som inom så många andra politikområden, sorglig.
