Tyckarpanelerna livar upp en fredagsmorgon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om - som i går - det är fredagsmorgon och jag är i Sverige, låter jag mig livas upp av att strax före åtta i den ena tv-kanalen och strax efter åtta i den andra kolla tyckarpanelerna.
Det friska och häpnadsväckande är att en paneldeltagare bryter med de svenska nationaldygderna: att vara tung i gumpen, partitrogen, 68-beskäftig, omständlig, intellektuellt pösig, pessimistisk och att lägga pannan i djupa veck.
Ta mig fan, det är som om han befriat sig från ledarsidor och kulturspalter.
Som en konståkare på isen - snabbt och i piruetter, som en trapetsartist utan säkerhetslina - farligt och elegant - svischar paneldeltagaren över ämnen som 1) trängselavgift på Stockholms gator 2) Håkan Nesser som kränkts av Killinggängets satir 3) sossarnas kampanj för att ändra valsystemet så att de lättare får majoritet och 4) varför danskar hatar svenskar.
Kanon! Det är ämnen som varje vass kolumnist skulle kasta sig över om han inte hade plikten att prisa panelers banbrytare.
De sex jag i går morse såg agera var:
Göran Hägg, den välklädde, ordsnabbe, politiskt bildade litteraturdocenten, som gömmer den politiska korrekthet som han egentligen bär inom sig. Han underordnar sig en framgångsrik panels logik att stå för avvikande uppfattningar och säger vad som helst som går på tvärs. Betyg: +++
Lasse Anrell, sportkolumnist i den här tidningen. En formuleringsekvilibrist, glad, grabbig och galen, som drastiskt nämner saker vid deras rätta namn. Med sina rötter i både västgötabygd och Jönköping ger han sin panel en input av attityder rådande utanför 08. Betyg: ++++
Susanna Hakelius-Popova, den svala, logiska, snygga skrivarkvinnan, som så väl formulerar iakttagelser hon just gjort på stan, i går till exempel att Odenplan efter en 50 miljoners ombyggnad ser ut som en öken. (Bra ämne för panelsamtal: varför bär numera alla framgångsrika medelålders kvinnor otympliga dubbelnamn, som får telefonkatalogen att svälla?)
Betyg: +++
Johan Norberg, den unge, söte, välskrubbade ultraliberalen från Timbro, som trots sin yrkesanarkism i varje ämne visar sig disciplinerad och älskvärd, även när giftet dryper ur mungipan. Betyg: ++++
Ulrika Berge, samhällsguru på vänsterkanten, välmejkad med matchande läppstift till rosa ögonskugga men med sura mungipor. Tyvärr förväntade åsikter (mera partihögkvarter än tankesmedja) och utan övriga panelmedlemmars förmåga till formuleringsakrobati. Betyg: +
Stigbjörn Ljunggren, panelismens svar på musikens Mozart. Också en guru på vänsterkanten men respektlös mot allt och alla. Vågar till och med skoja med statsvetare. Hanterar fakta väl men besitter parallellt egenskapen att på en mikrosekund göra en formulering som väjer för intet och fabricera en åsikt som får en att se ljuset.
Betyg: +++++
Panelerna präglas av politisk icke-korrekthet. En panelist har charm och rapp tunga. Han raljerar, är självironisk och - viktigast - trolös. Han är motvalls och behärskar oneliners.
När jag följer rutans samtal och dueller finner jag att stämningen är spirituell som vid middagsbordet i mitt hem. Det är stimulerande som att läsa The Spectator, det är pang-på-rödbetan som i fina gamla Z, det är som att höra Jay Lenos inledningsmonolog.
Hur, frågar jag mig, skulle drömpanelen i historien se ut? I den sitter Winston Churchill, Vilhelm Moberg, Mark Twain och Dorothy Parker.
Omvänt, hur ser den politiska korrekthetens, lagomhetens och den kladdiga välviljans mardrömspanel ut? I den sitter K G Hammar, Maria-Pia Boëthius, Jesús Alcalá, Anders Ehnmark och Stig Hadenius.
Var finns påfyllnad av egensinniga, kvicka talanger till dagens så framgångsrika paneler? Välj bland Göran Greider och Stefan Grudin, Ulf Elfving, Jan Guillou, Jonas Gardell, Malin Sifwe och Harry Schein.
Tv skulle kunna vara kul varje morron vid åttatiden.