Vi gratisjobbar allihopa - utan att ens fatta det

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2015-07-21

Dante skrev nästan trehundra sidor om helvetet, men nämnde inte ens den o­bemannade kassan på Coop.

Den borde i så fall ha varit förlagd till helvetets åttonde krets, där prånglarna och hycklarna straffas. Den näst­understa kretsen, snäppet ­under djurknullarna.

Där skulle direktörerna ­kunna trängas. Jag före­ställer mig att Coops styrelse­ordförande Anders Sundström står först i kön. Själv­scanningsfanskapet har hängt sig. Kön bakom honom växer.

Anders Sundström är för övrigt inte bara det social­demokratiska statsråd som en gång kallades ”minister misslyckad”.

Han är dessutom, utöver posten på Coop, styrelse­ordförande i Swedbank. Det före­tag som har lyckats kanske bäst av alla i det nya självbetjäningssamhället.

Förr hade banken anställda som skötte kundernas ärenden. Nu gör kunderna grovjobbet.

Inte nog med det, man betalar till och med en avgift på 175 kronor för att få göra jobbet själv via sin internetbank.

Det har lett till att Sundströms bank på bara fyra år kunnat göra sig av med 37 procent av personalstyrkan. ­Bara i fjol gjorde Swedbank en vinst på tjugoen ­miljarder. Året före var det nitton.

Fem år efter att de fått stödmiljarder från stats­kassan fördubblade vd:n ­Michael Wolf – åh, ironin i det namnet – sin egen mångmiljonlön.

Det är kort sagt lönsamt att låta kunderna sköta ruljansen. Det är Swedbank knappast ensamma om att inse.

Häromdan försökte jag ­köpa en motionscykel. Det var omöjligt att finna en som såldes färdigmonterad.

Det arbete som förr ut­fördes i en fabrik förväntas jag nu sköta själv i mitt vardagsrum.

Företagsstrategerna talar om ikeaeffekten. Harvard-professorn Michael Nortons tes är enkel: produkter som kunder själva varit med om att skapa värderas högre.

Det är den rövarkapitalistiska drömmen. Folk som ­arbetar gratis, utan att fatta det.

Vi är lurade.

Tänk på det nästa gång du skruvar ihop en motions­cykel, fipplar med bank­dosan eller bär undan din hamburgerbricka.

Ljudet du vagt tycker dig höra är ett hånskratt och det kommer ovanifrån, från styrelserummen. Anders Sundström skrattar åt dig.

Det kommer han göra hela vägen till sitt obemannade helvete och den krånglande självscanningsapparat som där väntar honom.