Nykterhetsrörelsen hade räddat Sjödin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En bokstav, en enda, hade räddat Anna Sjödins karaktär och karriär.
Ett "H".
Sjödin skulle sökt sig till det idealistiska, karaktärsdanande SSUH i stället för den politiska broilerfabriken SSU.
Jag vet en del om SSUH (och en del om SSU också). SSUH står för Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Det var en viktig folkrörelse på skolorna, när jag var i tonåren. På orten, där jag växte upp fanns , tror jag, varken Ung höger eller SSU. De bjöd i vart fall ingen konkurrens till vårt dynamiska SSUH. Vi både arrangerade skoldanserna, bjöd in till Ingmar Bergman-seminarium och hade debatt i aulan på temat "Vård eller bestraffning av biltjuvar?". Vi gav ut den mest omtalade skoltidningen (gissa vem som var redaktör).
Vi var ett hyggligt avantgarde. Vi åkte på studiedagar i Uppsala och lyssnade till Herbert Tingsten och sparade pengar så att vi kunde åka på landsmöte i det exotiska Kiruna.
I brytningen mellan fyrtiotal och femtiotal fanns i det oskuldsfulla Ängelholm naturligtvis inget alkoholproblem och inget ungdomsfylleri. Ordet tequila existerade inte i vår föreställningsvärld. Ändå ingick i vårt föreningsliv att studera alkoholproblematiken och att bli medvetna om det korta steget mellan måttlighetssupande och alkoholism.
Jag lämnade nykterhetsrörelsen när jag var nitton. Men kvar i bakhuvudet fanns kunskapen om spritens faror och personligt ansvar. Kanske var det sådan insikt som hjälpte mig, när jag 47 år gammal och kände mig hängig och tyngd av familjeproblem. Utan åbäkanden och med inga besvär förvandlade jag två vita veckor till en 22 år lång nykterhetsperiod och började inte dricka vin igen förrän jag var 69.
Det var det jag tänkt säga till den arma ungdomsfylleristen Sjödin: "Du skulle gått med i SSUH. För ett sunt föreningsliv."
Sjödins politiska karriär är förhoppningsvis slut. Hon får vänja sig vid tanken att leva utan ens en egen pressekreterare vid sin sida. Vilken brackig tid vi lever i med alla dessa överbyggnader och maktattribut i föreningslivet. Jag fruktar att en dag kräver mina barnbarn att ha egen presstalesman på dagis.
Osunt är också att SSU låter Sjödin ta pengar ur medlemskassan för att betala sin försvarsadvokat, Leif Silbersky.
Med mindre SSU-bestyr blir det för Sjödin mera tid till karaktärsdaning och inlärning av passande uppträdande i offentlig miljö.
Det är 1) ohövligt att skälla på en bartender. Baren är till för lättsamma samtal och flirt, inte för att 29-åriga flickor ska uppträda dyngraka som nittonåriga grabbar på logdans i Delsbo.
Det är 2) inte street smart att gå i närkamp med en bodybuildad utkastare.
Det är 3) opassande att kalla människor svartskalle eller pittkuk. Okej, jag vet, att här ord står mot ord och att vi bör vänta till rättegången innan vi fördömer. Men jag råkar känna till ordvalen inom den chica vänstern. Den använder till vardags och i sina tidningsartiklar ordet svartskalle. Den gör det naturligtvis inte medvetet rasistiskt utan tvärtom som en käck solidaritetsmarkering. Men ordet blir så fel när det slungas ut mot en mörkhyad man från ett främmande land.
Jag sa att Sjödin skulle sökt sig till SSUH i stället för ett föreningsliv med mera levande samhällsintresse och färre regalier. Men den vägen ligger inte längre öppen. Jag sökte SSUH:s högkvarter i Stockholm. Det existerade inte. Jag tog omvägen via IOGT-NTO. En trevlig kontaktkvinna där, Sofia Modig sa:
"SSUH finns inte kvar. Det upplöstes för trettio år sen. Förbundets tillgångar delades mellan två andra förbund som är för nykterhet och mot droger."
Shit! SSUH dog ungefär när du kom till världen, Anna. Det finns inte när det behövs mera än någonsin.
Ungdomsalkoholismen är ett akut och stigande problem. I det förfall som råder på Crazy Horse och dess omgivning borde Stockholm ropa efter SSUH.
"Vad gör ni?" frågade jag uppfordrande Sofia Modig på IOGT-NTO.
"Vi noterar en motreaktion. I fjol fick vi 12500 nya medlemmar. Vi är uppe i 40000."
Det finns plats för fler. Jag hoppas Anna Sjödin blir en av dem.