Vändpunkten i historien om Madeleine
En blond, blåögd flicka är försvunnen.
Den blonda fyraåringen låg och sov på ett hotellrum i ett främmande land när hon plötsligt var borta.
Spårlöst borta. Vem hade tagit henne? Vad hade hänt?
Föräldrarna var utom sig av förtvivlan och rannsakade sig inför tevekamerorna. Varför, frågade de sig. Varför hände det här Madeleine. Och hur kunde vi låta det hända?
Och en hel värld engagerade sig. Eller har det bara varit den västerländska världen?
Från första stund har föräldrarna Gerry och Kate McCann samarbetat med media och paret har fått miljontals människors stöd.
De har också fått påven Benedictus XVI:s stöd. Och de engelska fotbollslagens stöd.
Stjärnspelaren David Beckham har vädjat till kidnapparna att släppa flickan. Och författaren J K Rowling har uppmanat bokhandlare att sätta upp affischer på den försvunna Madeleine. Engelska parlamentsledamöter har nålat fast Madeleines gula band på sina kavajslag och kända mobiloperatörer har dragit igång sms-kampanjer.
Var är Madeleine? ”Find Maddie.”
Det har varit kampanjsajter, affischer, ballonger och insamlingar.
Det har upprättats fonder och varit stödgalor. Det har varit intervjuer och teveframträdanden. Det har varit kampanjknappar och tröjor med texten ”Please find our Madeleine.” Det har varit offentliga bönestunder i den lilla kyrkan i Praia da Luz i Portugal.
Och när Madeleines favoritlag Everton nyligen mötte fotbollslaget Wigan så spelades det en Madeleinevideo under matchen.
Det har varit bloggar och Madeleinesajter. Föräldrarna har lagt ut en film på YouTube med namnet ”Don´t forget about me” och i onsdags skrev paret McCann på sin blogg: ”Vi blev förvånade att det även idag var så mycket media närvarande i Praia de Luz.”
Ja, media har tagit i.
Media har bevakat varenda drag i den hjärtslitande historien om den vitblonda, blåögda flickan som försvann. Polisen har varit tyst, medan familjen McCanns släktingar, vänner och talesmän har pratat desto mer.
Och den här mediahaussen har ett namn.
Den kallas Missing pretty girl syndrome, en term som används för för att beskriva medias överdimensionerade bevakning, när en vit flicka eller kvinna har försvunnit, mördats eller kidnappats.
Ett fenomen som handlar om identifikation.
Att vi i västerlandet har lättare för att bry oss om en söt, blond flicka som försvinner från ett dyrt hotelrum i ett annat land - än om en mörk, fattig pojke som råkar bli kidnappad i en folksamling. Och det som triggar media till de stora rubrikerna och många teveinslagen är en fråga om kön, ras, utseende, ålder och social bakgrund.
Där en ung, näpen, rik och ljushårig flicka alltid är mycket intressantare än en svart pojke på rymmen.
Men historien om den bortrövade Madeleine McCann har vänt.
Historien om den sovande flickan i hotellsängen har tagit en ny vändning.
I torsdags förhördes Kate McCann i elva timmar och det var en trött och sliten mamma som lämnade polisstationen i Portimao.
Och det som hela tiden har sett ut att vara så vitt, vitt har sakta börjat röra sig mot ett annat, mer oroande håll. Mot en kanske ännu svartare mardröm.
Vändpunkten kom för en månad sedan då brittisk och portugisisk polis hittade spår av blod i sovrummet där Madeleine försvann.
Blod som har analyserats.
Och media som bara för några veckor sedan var familjen McCanns förlängda arm börjar nu visa sina andra sida. Och kameramännen och fotograferna som lyfter sina kameror för att ta en bild på Kate McCann utanför polishuset gör det för att berätta en helt annan historia.
Paret McCann kallas redan ”Misstänkta” i de engelska tidningarna.
Och den fyraåriga flickan Madeleine är fortfarande försvunnen.