Spiken i kistan för bryggor i skärgår’n
Min gode vän Tobias Sjödén bygger bryggor i Roslagen, riktigt rejäla stenkistor som han timrar på land. Bryggkistorna transporterar han sedan med hjälp av en stålpråm han köpte för många år sedan i Finland.
I Alliansens Sverige är livet hårt för en vanlig småföretagare. För en skärgårdsbo som driver eget kan det bli tio resor värre.
För två veckor sedan kulminerade en farsartad byråkratisk process som pågått i åratal, och som nu gjort Tobias arbetslös. Kustbevakningen kom för att inspektera hans stålponton och påstod att den belades med nyttjandeförbud. Han fick inte flytta den, sa de. Dessutom skulle han komma att åtalas.
När jag läst handlingarna i fallet från Fartygsregistret, Transportstyrelsen och Kustbevakningen, och talat med ett halvdussin tjänstemän som hänvisat till varandra framgår följande: Tobias hade för flera år sedan skickat in köpehandlingarna och den dokumentation han fick om pråmen. Denna hade sedan inspekterats och registrerats av berörda svenska myndigheter samt införts i skeppslistan.
Så hände något. Reglerna ändrades med retroaktiv verkan, något som i normala sammanhang betraktas som fullkomligt rättsvidrigt och odemokratiskt.
Transportstyrelsen krävde att Tobias skulle - läs noga nu - ta fram pråmens fullständiga ägarhistoria ända tillbaka till tillverkningsvarvet, skicka in originalhandlingar för samtliga tidigare transaktioner med bevis om firmateckningsrätt för dem som köpt eller sålt pråmen samt för den som undertecknat ett så kallat Builder’s certificate.
Hängde ni med?
Nej, vi talar inte om ”Queen Mary” här. Vi talar om en farkost i samma prisklass som en begagnad bil. Och om formella krav som var helt omöjliga att uppfylla.
Nå, Tobias var i alla fall envis och försökte. Men varvet som byggde pråmen lades ned för länge sedan, och firman han köpte den av finns inte längre. Ägaren är död och begraven.
Det fanns ett alternativ. Tobias skulle kunna lämna ett intyg om att pontonen inte hade någon styrinrättning under tiden den befann sig i Finland. Frågan om hur det skulle gå till besvarades inte.
När jag frågar handläggaren samma sak svarar hon att hon inte vet vad det är för intyg hon begär, och hänvisar till en annan avdelning som kanske vet bättre.
Så har Tobias vispats runt länge. En inspektör som sa att han skulle ordna allt har sedan inte hört av sig och inte svarat i telefon.
Förvirringen minskas inte av Kustbevakningens Kalle Blomkvist-fasoner.
Flera tjänstemän på Transportstyrelsen intygar att fallet inte handlar om sjösäkerhet, utan bara om registrering. Utan registrering kan pråmen inte få ett certifikat.
Kustbevakningen i Stockholm skriver att det handlar om brott mot fartygssäkerhetslagen och att Sjöfartsinspektionen vid Sjöfartsverket fattade beslut om nyttjandeförbud. Men Sjöfartsverket har inte ett dyft med saken att göra eftersom tillsynen lades över på Transportstyrelsen för flera år sedan. Och chefen för Transportstyrelsens fartygs- och luftfartygsenhet meddelar torrt att de inte alls belagt pråmen med nyttjandeförbud. Den får bara inte användas kommersiellt, i brist på certifikat.
Kustbevakningens rapport ledde i går till att sjöpolisen i Nacka har inlett en förundersökning om brott.
Stackars tjänstemän. Det står horder av dem på myndigheternas lönelistor. Men den ena vet inte vad den andra gör.
Veckans fakta
Alla offentliganställda borde regelbundet tvingas redovisa att de kan Förvaltningslagen 4 § utantill. Den lyder:
”Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.”