En socialdemokratisk och manlig paradgren
Jag är varken bankdirektör eller socialdemokrat, men jag kan läsa.
Därför ägnar jag en solig eftermiddag åt att kolla upp de senaste tjugo årens socialdemokratiska ministrar.
En av dem är Anders Sundström. Han är både bankdirektör och socialdemokrat.
Hur nu det är möjligt.
När Sundström fortfarande satt i riksdagen talade han med oro i rösten om klyftorna i samhället. Sedan höjde han sin egen bankdirektörslön med 74 procent.
Han är inte ensam. Förre finansministern Pär Nuder har också löst in partiboken mot en stor säck pengar. Liksom Göran Persson, Thomas Östros, Erik Åsbrink och Björn Rosengren.
Att skilja ord från handling har blivit en socialdemokratisk paradgren.
När blev det så?
Inom partiet talas det om en vändpunkt: Göran Perssons avskedstal på S-kongressen 2007. Den avgående ledaren agiterade om faran med lobbyister. Två månader senare värvades han till lobbyistfirman JKL.
För egen del är jag förvånad att ingen tycks se det mest uppenbara sambandet mellan girigbukarna ovan.
De är alla män.
När jag går igenom de kvinnliga ministrarna i samma generation hittar jag inte en enda som tagit samma väg.
Med undantag för något enstaka styrelsejobb blir kvinnorna i regel landshövding i Halland eller ordförande för Biblioteksföreningen. Medan männen flabbar hela vägen till banken.
Kan man rentav tala om en manlig partikultur som gått överstyr?
Eller är det en slump?
Jag ringer upp Mona Sahlin. Sin generations tyngsta socialdemokrat. Hon säger sig ha noterat samma mönster.
Sahlin tror att det handlar om synen på makt. För kvinnliga politiker är makten i högre grad till låns, ett verktyg. Medan män oftare sammanblandar makt och identitet. Blir sin makt.
– När de avgår som politiker blir det självklart att träda vidare till nästa maktpost …
Hur mycket har då girigbukarna skadat S?
Sahlin vill inte döma ut sina partikamrater. Säger bara att hon värderar sitt förtroendekapital. Att politikens alla uppoffringar, allt hat, allt slit annars skulle vara förgäves.
I nästa andetag säger hon att tiderna förändras, så även politiken.
– På gott och ont.
Själv undrar jag när glappet mellan ord och handling blir så stort att varje ord riskerar att eka tomt.
Och vem som ska rösta på sossarna om inte ens sossarna är sossar längre.