Amatörcyklister, ni är inte en förtryckt grupp
I slutet av juni ringer min redaktör för att sedvanligt fråga mig om jag vill ha sommaruppehåll från mina kolumner i Aftonbladet. Tror jag.
”Kan du skriva varje vecka i juli i stället för varannan vecka? Du vet, det är folk som ska ha semester och så”
Äh, jag skulle ju ändå bara vara hemma och sära på fyra barn i nio veckor, inga problem.
Men lite problem blev det. Bra ämnen är nämligen inte lika vanligt förekommande som spruckna ensamkoppar på Ölandsloppisar.
Så man gräver lite här och man gräver lite där och så ber man sina vänner om goda råd som är dyra men ändå gratis. Och just som jag tänkte att det skulle bli lite lugnt och skönt och somrigt så slog min cykelkrönika ner som en bomb i mitt eget knä (1/7 2015).
Jag skrev raljant och uppenbart ”på skoj” om brist på sexliv och blygdläppsbyxor.
I nio år har jag skrivit kolumner i Aftonbladet. Jag har skrivit om Sverigedemokraterna, om porr, om tv-spel och om feminism. Det har blivit en del hat.
Men ingenting har väckt så mycket vrede och renderat så många mejl som min nidbild av svenska cyklister. Och då är det ändå en ganska liten klick människor vi pratar om. För jag menar inte alla de som har en vanlig cykel och lagomcyklar till jobbet. Jag menar heller inte elitcyklister som tävlar för en klubb.
Jag menar de som hittar cyklandet som andra hittar Gud eller droger.
Jag har fått mejl från folk som önskar livet ur mig, jag har fått mejl från folk som skickar bilder på överkörda cyklister (det var inte jag som körde över dem) och jag har fått mejl från folk som blandar in mina barn.
Men de jävligaste mejlen av dem alla är ändå de som beskriver cyklister som en utsatt grupp.
Smaka på den här formuleringen: ”Tänk om man skulle byta ut cyklist mot jude i din text”
Ja, tänk om man skulle det?
Men tänk om man då har allvarliga problem när man tänker? Tänk om man är seriöst störd om man tycker att man som cyklist lider samma helvetiska kval som en av historiens mest förtryckta grupper? Eller har jag missat någon omfattande utrensning av vita medelålders män i cykelbyxor? Finns det bortglömda koncentrationsläger med hjälmprydda skelett?
Jag hade faktiskt tänkt skriva en lång text fylld med vackra aber, att jag inte menade si, att jag inte menade så.
Att jag tycker att det är bra att folk rör på sig i stället för att torrknulla andras fruar på Facebook. Att det är tusen gånger bättre att ge sig ut på vägarna i stället för att låtsascykla på en stillastående cykel på ett gym medan man hålögt stirrar in i någons feta röv.
Men på grund av det ENORMA allvar den amatörmässiga delen av Sveriges cykelelit tycks ta sig själv på så låter jag faktiskt bli.
Hoppas att ni får punktering i en ormgrop och att ingen hör er ropa.
Veckans Superior
När det är för kallt för att bada kan man roa sig kungligt med att titta på Sarah Sjöström i bassängen, utmanande mänsklig fysik. Jag älskar de där vevande armarna och vattnet som skvätter och för en gångs skull inte är regn. Ljuvligt.
Veckans kallsup
Lite mindre ljuvligt och något sämre mänsklig fysik blir det på lördag när jag simmar Kalmar Kanalsim. Men jag gör det för Barncancerfonden och det lindrar rädslan för U-båtar och sjömanslik. Köp gärna meter av loppet för 30 kronor styck, pengarna går oavkortat till Barncancerfonden. Bankgironummer 258-2526.