Deras unga kroppar lockar, men de vet inget om livet

”Den vuxna kärleken är ändå den allra vackraste”

”Ibland kan jag längta efter en ung man som skulle orka hålla på med mig en hel natt.”

Min väninna hinner knappt tystna innan hon får svar från kvällens värdinna:

”Jag med! Tänk en ung kille som är helt outtröttlig!”

Hon tittar ner i sitt vinglas djup, som sökte hon där svaret på vart livet tog vägen, lusten.

Vi sitter där, tre kvinnor vid bekännelsernas bord. Väninna 1 tittar upp, ännu vacker men med ett upp­givenhetens sorgflor över skönheten.

”Du är bara 43 år, Jenni, och du har en kille som är i fin form. Men min man är gammal, han vill bara se på tv. Jag är så frustrerad!”.

Vi äter vår paj, diskuterar alla dessa äldre män med unga kvinnor. Hur tillfredsställer en 65-åring en 26-åring med annat än plånboken? Rent sexuellt är ju det optimala förhållandet det motsatta: Mogna kvinnor med yngre män.

Jag går hem i natten, ­tänker mitt. Att jag ändå alltid dragits till lite äldre män än jag själv, sökt den ­intellektuella utmaningen, spänningen, motståndet hos en man som vågar se mig som jag är. I de mötena ­uppstår min lust.

Kvällen därpå hyr jag film med barnen. Utanför videobutiken hänger ynglingarna. Släta ansikten, starka kroppar. Blott barn, för unga att ens fantisera om. Men när en av dem går förbi, nära, bär hans parfym med sig en minnenas doftvåg. Pojkrum, Iron Maiden-­planscher, trevande händer, fumligt sex, melodramatiska känslor.

Inget att sakna, ­egentligen. Den vuxna ­kärleken, hos oss som ­hunnit leva och lida lite, är den vackraste, starkaste.

Vemod är den känsla hans parfym och öppna blick väcker.

Han har så många flickor han ska hinna kyssa, så många resor att göra, jobb att erövra. Världen är hans, han ska inte skilja sig, ­ingen ska dö ifrån honom, han ska aldrig misslyckas, gråna, få rynkor. Livet ­ligger framför honom som en oändlig väg, kantad med glödande, doftande rosor.

Törnena har inte hunnit riva honom än, han är ­osårbar.

Som jag också, en gång.

Så hans unga kropp lockar mig inte. Men för ett ­ögonblick skulle jag vilja ta hans hand och få dela hans oskuldsfulla, segervissa tro på att livet blir som man tänkt sig.

Följ ämnen i artikeln