Jag blir salig när min man hanterar en såg
Är det sant, säger jag i telefon från jobbet, rensar du maskrosor?
Ja, det finns ju inga tistlar, svarar han.
Det är mycket nu. De är likadant med Stor-Klas och Lill-Klas och de andra. Himla upptagna.
Det är alltid mycket nu.
Vi har genomlevt isplogning med pensionerad Grålle. Ny källartrappa.
Och så veden. Det är mycket med veden: han måste stå ute ensam med klyvyxa och stirra in i ett granparti medan högen växer.
Ja, och sedan ska det regna sju gånger och det hela ska under tak till midsommar men helst pingst. Det sistnämnda läste jag i tidningen Land och lärde ut. Då blev han lite, lite imponerad.
Det är mycket nu: buskar, skrotmarknad, nytt bastuaggregat och kanske nån mer urgammal traktor.
Och vi kvinnor ler stilla.
Jag log i köksfönstret över en böjd rygg som knyckte sig fram över gruset... tistlarna.
Jag log nere vid sjön i marssolen, de andra kvinnorna var med, vi fikade och såg männen släpa grejor ute på isen. Det ska bli ett slags liten flotte där, vem som nu kom på det, men de var rosiga om kinderna.
Vi log och sa: ja, nu får de motion.
Det är som barnen, och hundarna: de ska rastas ordentligt, så är de trötta och snälla till kvällen.
De måste också sitta bredbenta ett bra tag med en pilsner och pösa märkvärdigt över allt som uträttats, men det får man stå ut med.
Tänker jag.
Värre än så... jag tycker om det. Och det är ju den verkligt intressanta frågan: varför då?
Och varför blir jag fjollig av att se en karl på badstranden och se av de vita ränderna i ryggens solbränna att denne man ofta går i blåställ?
Det har alltid varit så, sedan tonåren.
När en gammal pojkvän ringde upp, en som var onödigt korkad, och berättade att han numera var brandman... då blev jag lite intresserad igen och inte för att jag trodde att han fått nya hjärnceller.
En annan kille (han sjöng som John Lennon) bjöd jag hem. Han kom och medförde morgonrock, hudkräm och en burk O’Boy, och frågade vad jag brukade skura toan med. Tror ni det blev något?
Någonstans i någon del av min reptilhjärna kopplar jag kroppsarbete och tunga maskiner till manlighet. Det sitter en grundbult där. Jag skämtar inte längre.
Ingen ser att jag transporterat två barn, åtta matkassar och ett antal bagage mellan två adresser. Ingen tindrar när undersköterskan baxar förlamade människor mellan stol och dusch.
Vi kan tala sansat och sakligt om orättvist könsrelaterade löner men samtidigt jobbar reptilhjärnan på för fulltryck och det sprutar hormoner och vi styrs i tysthet i andra riktningar.
Och vad gör jag med den?
Reptilhjärnan som aktiverar salighetskörtlar när min man hanterar en bandsåg... fast kanske inte just maskrosor.
Kerstin Weigl