Ingen pratar om Merkels tystnad

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns ett personligt skäl till att jag har fattat motvilja mot Tysklands Bundeskanzler Gerhard Schröder. Han kostade mig nämligen flera tusenlappar i infrusna operabiljetter.

Men vad kan jag ha emot An-gela Merkel?

Svar: Inget personligt. Men allt annat.

Med operabiljetterna ligger det till så här. På sensommaren för tre år sedan hade jag skaffat mig biljetter till två operaföreställningar under de berömda festspelen i Savonlinna djupt inne bland björkar i De tusen sjöars land. Jag hade reserverat hytt på Siljaline. Den lokala finska turistbyrån hade i hotellbristen fixat fram en privatfamilj som var villig att hysa mig två nätter.

Jag kom aldrig dit. Ledigheten bröts. Jag skickades till Hannover för att skildra den social-demokratiske förbundskanslern Schröders valupptakt. Det var tråkigt, speciellt som jag första dagen skrev ett reportage som inte dög att komma i tidningen.

Schröder låg illa till. Han hade vunnit valet fyra år tidigare på löftet: ”Jag lovar att halvera arbetslösheten.” Men arbetslösheten var lika stor som tidigare, över 9 procent. Andra dagen fick jag min viktigaste nyhet bort-

redigerad. Opportunistiskt hade Schröder i sitt tal lämnat arbetslösheten. I stället var budet pacifism. ”Vi står inte till förfogande för krigiska äventyr”, sa han om Irakkriget som fortfarande låg sju månader fram i tiden. Anti-amerikanism var ett häftigt kast för Tyskland, vars existens i demokratisk form ju är resultatet av amerikansk intervention. Men trendkänsligt hade Schröder snappat, att bara 13 procent av befolkningen i hans land stödde tanken att medelst krig störta diktatorn Saddam.

Om arbetslösheten upprepade han: ”Ge mig förtroende. Jag ska sänka den.”

Vi vet hur han infriat löftet: Arbetslösheten UPP från 4 miljoner till 5,1.

Som ni förstår – när nu tre år senare kampanj förs inför valdagen den 18 september – är det inte bara jag som är sur på Schröder. Tyskarna också.

Jag noterar som förklaring till Schröders löftesbrott, att bara sällan är det politiker som sänker arbetslöshet. Arbetstillfällen skapas i ett ekonomiskt klimat av frihet, risktagande och dynamik.

Mitt horn i sidan till Schröder borde bädda för sympati för hans motståndare i valet, Angela Merkel, 51, kristdemokraten som av allt att döma vinner. Kvinna, professor i fysik, anspråkslös i sin framtoning (och därför i n t e, som hon beskrivs ”en Tysklands Margaret Thatcher”). Hon tonade fram extra bra i veckan, när Schröders hustru Doris angrep Merkel för att denna är ogift och barnlös och ”därför inte kan föra en kvinnovänlig politik”.

Men nix. Jag gillar inte Merkel.

Jag ser en lucka i hennes CV.

I ett Tyskland med uppövad vana att förtränga det förgångna diskuteras inte den luckan. Merkel är född 1954 i Västtyskland. Hennes pappa var präst. När Angela var liten placerade kyrkan pappan i Östtyskland. Där växte Angela upp.

Merkel var sju år gammal när kommunistkoryféerna Ulbricht och Honecker byggde Berlinmuren och började att skjuta dem som ändå försökte ta sig till frihet. Hon var 35 när Muren änt-

ligen rasade.

Vad gjorde Merkel när hon var 14 och måste ha funderat över ofriheten? När hon var 23 och måste ha insett Sovjetsystemet ondska? När hon var 34 och det totalitära systemet började knaka i fogarna?

Svar: Hon gjorde ingenting.

Om denna karaktärsstörning har jag de senaste veckorna inte läst ett ord i Tysklands begåvade tidningar Die Zeit och Der Spiegel. I en biografi finner jag hennes egen förklaring till att hon var tyst som en mus: bara partimedlemmar kunde göra karriär i DDR. En prästdotter skulle inte fått chans till högre studier.

Okej, alla vet inte (som Sofia Scholl i filmen som just gått upp) vad mod är och hur mycket det kostar. Men att Tyskland får en Bundeskanzler som under de år som mest formar en människa inte har en prick på sig i Stasis arkiv är oroande. Inte en samisdat. Inte en minut av civilt motstånd.

Hon klarar säkert statsministerjobbet. Men vad ska männi-skan säga, när hon möter Lech Walesa och Vaclav Havel?

Staffan Heimerson