Att vara gift med en apa
Min man kan inte åka taxi. Han har ingen taxiapp att boka den i, för han förstår inte hur appar fungerar, det säger han iallafall och det är säkert sant. Han har inte lärt sig att känna igen taxibolagens bilar på stan, heller, och kan inget av telefonnumren till dem. Det hade inte hjälpt, förstås, för han har glömt sin telefon hemma.
Min man har inte körkort och den sista bussen har gått.
Min man är alltså inte här.
Det är synd, för jag tycker om att prata med honom.
Jag är gift med en apa och har varit det i åratal. Det går inte att beskriva ett helt äktenskap inifrån, eller förstå utifrån, så detta är vad ni får veta. Att just den här apan som jag gifte mig med inte är elak eller svekfull, men dum.
Min dumma man glömmer att äta, får blodsockerfall och går in i en dörr. Han har sönder sina glasögon och skaffar inte nya förrän jag, efter ett år, gör det åt honom. Han läser inte regler och är rädd för fönsterkuvert. Han blir så stressad av ansvar att det är bättre att jag gör det, och med ”det” menar jag det mesta.
Här borde jag, känner ni, lista de förmildrande omständigheterna, eller de positiva egenskaperna som väger upp? Nämna att han är händigare än han ser ut, ser bra ut i badbyxor eller är rolig med barnen? För att ni inte ska tycka synd om mig, eller honom, eller för att slippa skilsmässoryktena. Men att vara gift med en dum apa är, om än fruktansvärt irriterande, inte så dumt.
I den internetbaserade manskulturen cirkulerar ingående beskrivningar av hur en kvinna ska vara, och den godkända femoiden i incel-manifesten är långt ifrån ett. Prinsess-feministerna vill självklart inte vara sämre, de publicerar listor på sina icks och date-krav, och ser imperfektioner i en partner som tecken på att någon deppigt ”nöjt sig” eller gjort ett strategiskt nedköp, med brist på självrespekt eller patriarkatet som bakomliggande diagnos.
Kritikern är en eunuck i ett harem, vet exakt hur det ska göras men gör inte själv. På internet vet alla exakt hur Taylor Swifts nya pojkvän ska röra sig för att vara värdig hennes uppmärksamhet, en så chevaleresk hand vet de inte själva hur den känns.
Könens ställningskrig är logiskt, förstås, för de i närheten förstår man och de långt borta fördömer man. Och trots påståendena om en icke-binär ung generation med flytande identiteter så är könen cementerade allt längre ifrån varandra, på alla sätt, enligt samtliga mätningar. Män och kvinnor som på det sexistiska 70-talet röstade helt lika gör det idag inte alls. Flickor och pojkar idag tänker olika, konsumerar olika, identifierar sig med vitt skilda begrepp. Alltså duger ingen av dem, de andra.
Problemet är att om något närmare förhållande ska finnas så kommer det inte vara till ett beställningsverk, en avatar, en perfekt blow-up med puls. Kommer någon träffa en maka eller make kommer det vara en apa, stressad, jobbig och irrationell. Kanske inte riktigt lika dum som min, men garanterat en apa.
Den här texten var min mans idé.