Undret bars fram på bricka till östtyskarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag skyndade i förra veckan till Wittenberg. Jag hade distinkta minnesbilder från denna stad i Östtyskland.
Det var sommaren 1990. Muren hade rasat ett halvår tidigare, kommunismen kollapsat. Tyskland var ännu inte återförenat. Men det var dagen då östtyskarna drog historiens största jackpott. Till kursen 1 mot 1 fick de byta ut sina värdelösa DDR-mark mot åtråvärda D-mark.
Pengar fick värde. Arbete kunde äntligen efter 40 års socialistdiktatur belönas på riktigt. Friheten att handla en klase bananer eller en begagnad Opel Kadett hade kommit.
För radion skulle jag göra ett resebrev. Östtysklands nya frihet gjorde det möjligt att se städer som diktaturen till dess hållit stängda. Jag valde Wittenberg, där Martin Luther 1517 i ett annat av historiens revolutionerande moment spikat upp sina 95 teser. Jag ville se slottskyrkans dörr.
I Wittenberg sökte jag tecken på förändring. Staden hade allt av Östtysklands förfallna, ovårdade yttre. Dess invånare var av den inövat slitna, misstänksamma sorten. Jag fann på ytan bara en förändring. På Schlossplatz hade kommandoekonomins bojor sprängts. En turk hade rullat in en husvagn. Från den sålde han pizza.
Under åren som följde gjorde jag till vana att varje år betrakta utvecklingen. 1991: Överallt byts husens ruttna fönsterramar ut. 1992: Alléer med vägbana av sönderkörd kullersten får asfaltbeläggning. 1993: Blomsterlådor sätts ut på balkongerna. 1994: Människor gör sig kvitt sin proletariatklädsel. 1995: Renoverade, rena hotell välkomnar.
Och så vidare. Snabb förändring. Bara till det bättre.
Nu var jag tillbaka i Wittenberg. Koll vid Slottsplatsen: fanns turken med pizzavagnen kvar? Nej. Men Wittenberg såg nu ut som tyska orter i väster. Alla de vanliga butikerna fanns, nya bensinstationer och konkurrerande banker. Människor var fritidsklädda som i övriga Europa - och alla flickor under 25 visade naveln.
Utan pizzavagn hade Wittenberg, en stad stor som Skövde, ett Steakhouse Goldener Adler och ett creperie, en Dolce Vita glassbar, Restaurang Athén, kinakrogen Mandarin och en Irish pub.
Ett tyskt under. Det andra. Det första var 50-talets västtyska. Det växte fram ur Marshallhjälp, industriinvesteringar och arbetsetik. Det är västtyskarna som svarar för det andra undret också: deras pengar och varor, deras knowhow och generositet.
Västtyskarna har anledning att vara stolta. Det är de.
Östtyskarna har anledning att vara tacksamma. Det är de inte.
Jag kollade in dem i Torgau. Välmåga. Jag noterade att i Frankrike, där jag bor, rullar fler gamla Citroën CV2 än det i östra Tyskland rullar Trabant. Ändå visade med mungiporna fyra östtyskar av fem att de är sura. Jag spejade på dem i Dresden (en konst- och museistad som bara överträffas av Florens). Det fanns inget glitter i ögonen. Östtysken är dämpad. Livet är tungt. Därför avfolkas östra Tyskland. I fjol var befolkningsutvecklingen dramatiskt negativ: 1,5 miljoner flyttade visserligen till öst. Men 2,3 miljoner gav sig av till väst. Inte, som förr, flydde. Flyttade.
Många flyttar från samvetskval. Från arkiven vet vi - och de vet det själva - att var fjärde DDR-medborgare på ett eller annat sätt var knuten till Stasi. Snokade. Angav.
Medlöperiet har märkt dem. Det behövs en inre uppgörelse. Den kommer. I Schwerin såg jag ett "Dokumentationscentrum för diktaturernas offer". Diktatur i pluralis. På samma sätt som nazismen skapade kommunismen offer.
Men ännu mera tror jag att surheten beror på att de är besvikna på sig själva. De resonerar: Återuppbyggnad efter katastrofer s k a vara kämpig. Beirut, som efter 13 års idiotiskt inbördeskrig vid 1980-talets slut låg i ruiner, är nu arabvärldens gladaste, mest glittrande stad. Fixat med egen kraft, inte av Världsbanken och NGO:er. Likadant med Sydkorea. 1955 låg det i produktion och välfärd under Sudan. Frenetiskt, med händer och huvuden, har koreanerna tagit en plats som industrivärldens bjässe. Koreanen lever bättre än svensken. "Vi gjorde det! Själva!"
Östtyskarna däremot har bara en gnutta delaktighet i sitt under. Undret bars fram till dem på bricka.