Dopad i moralens skymningsland
Den som konsekvent dagtingar med sitt samvete och länge vistas i ett moralens skymningsland där medvetandet om rätt och fel tillåts flyta ihop förlorar till sist sitt sinne för ärlighet.
Förra veckan visade Finlands television i repris en inträngande intervju med skidåkaren Mika Myllylä, gjord i maj av tv-journalisten Maarit Tastula, Finlands svar på Stina Lundberg, Malou von Sivers och Gunnel Werner ihop.
Mika Myllylä, skidhjälten från Ramsau, uppvuxen i Eskilstuna och väl känd i Sverige, gör ett sympatiskt, klipskt och uppriktigt intryck.
Med stramande mungipor och vitt uppspärrade ögon berättade han för Tastula om hur världen gick under den där februarimorgonen då han förstod att även han skulle åka fast för doping. Det var inför starten på femmilen i Lahtis, när larmet gick att även Jari Immonen hade lämnat positivt Hemohes-prov. De hade testats tillika, inför stafetten som blev segerrik för Finland – det var inte svårt för Myllylä att räkna ut vad som komma skulle. De hade ju satt i sig exakt samma preparat.
Han berättar om ögonblicket av fasa när han fattade innebörden av beskedet om Immonen, fasa och förtvivlan, sedan panik. Han kastade sig i bilen, glömde det mesta av sina tillhörigheter efter sig, körde de trettio milen hem till Haapajärvi i ett tillstånd snarlikt sinnesförvirring.
Sedan följde en period av självförebråelser, förlamning och gråt.
Han säger att det vare honom fjärran att skylla på någon annan. Beslutet att låta sig droppas med plasma-expandern Hemohes var hans eget, ingen annans.
– Det hade funnits andra vätske-ersättningar att ta till. Jag förbannade min dumhet att ta just Hemohes. Å andra sidan fanns Hemohes inte upptaget på internationella skidförbundets lista över förbjudna preparat, så jag handlade i god tro, säger han.
Det är faktiskt sant att Hemohes som uttryckligt förbjudet preparat har kommit med på listan så nyligen att man med en hel del god vilja skulle kunna fästa tilltro till vad Myllylä säger.
Ändå är det precis här hela intervjun börjar att slira på halvsanningarnas, vilseledningarnas och oärlighetens sluttande plan. För Mika Myllylä vill inte låtsas om att alla som vet vad Hemohes i verkligheten användes till måste förstå att det inte kan vara tillåtet.
Snart nog framgår det att Mika Myllylä har satt upp villkor för sin medverkan i Tastulas program. Vissa frågor får inte ställas, spelregler ska följas.
Bland annat får Tastula inte ställa frågan vem som försåg Mika Myllylä med Hemohes. Han tänker inte avslöja några namn.
Hur mycket Myllylä än gör anspråk på att lätta sitt hjärta, tala ut, så är det vissa trasor i den smutsiga byken han inte känner sig kallad att tvätta.
Den smutsigaste av alla trasorna undviks sorgfälligt och jag undrar om det också ingår i avtalet med programledaren att hon inte ställer frågan:
Problemet är ju inte Hemohes utan det Hemohes avser att dölja: Användningen av de förbjudna expopreparaten som höjer blodets hemoglobinvärden på konstgjord väg och som ökar prestationsförmågan avsevärt.
Denna bloddopning har länge varit förbjuden och det vet Myllylä. När han aningen kränkt talar om att Hemohes absolut inte var ägnat att förhöja hans prestationer utan bara att befria honom från fördröjande vätskeintag under tävlingens gång, är han så falsk som ett trekronors mynt.
Mika Myllylä vet att han bloddopat sig. Men han kan inte säga det. Hur han än vrider sig i samvetskval, vrider han sig hela tiden bort från denna sanning.
När du som stafettlagets ankare kastade slängkyssar till publiken, var det ärligt? Du måste ju ha förstått att det kokta fläsket snart skulle vara stekt sedan Jari Isometsä åkt dit, frågar Tastula.
Nej, nej, jag trodde mitt hade gått ur kroppen på mig. Och dessutom var ju medlet enligt min uppfattning inte uttryckligen förbjudet.
Så moraliskt korrumperad tycks toppidrotten vara att en troende man som Mika Myllylä som anser sig utkämpa oavbrutna jakobsbrottningar i det tysta, inte reagerar för det fullkomligt groteska i vad han säger: Nej, jag var lycklig, jag trodde att fusket aldrig skulle upptäckas!
Så oärlig blir man bara omgiven av ohederlighet kompakt som Lützens dimma.
Så oärlig blir man bara om alla andra är lika oärliga.