Därför får Guillou mer beröm i USA

Hyllade Guillou.

Visst ligger det något i nationella fördomar. Varenda människa som vistats någon tid i Tyskland kan vittna om ett nationellt övergripande pedanteri. Amerikaner är omedelbart trevliga. Senast jag hade ryssar hemma förklarade de hur man super på bästa sätt. De norrmän jag känner är ganska hurtiga.

Och vi svenskar?

Häromdagen läste jag en recension ur Washington Post av Jan Guillous första roman om riddaren Arn, ”Vägen till Jerusalem”.

Washington Post är USA:s förnämsta tidning vid sidan av New York Times.

Recensenten Diana Gabaldon konstaterar att riddarromaner är en gammal och hårt exploaterad genre. Hur klarar sig den svenske författaren Guillou i ett sällskap som sträcker sig tillbaka till Sir Walter Scott, han som skrev ”Ivanhoe”?

”Vägen till Jerusalem” är en storartad bok, skriver Gabaldon. Den är skickligt uppbyggd och, trots att ämnet kan fresta till allehanda excesser, överraskande nedtonad. Jan Guillou har en anmärkningsvärd förståelse för hur den tidens människor tänkte.

Har Guillou någonsin fått en så fin recension i en svensk tidning?

Jag tror inte det.

Den stöddige och egenkäre fan var en duktig journalist men någon romanförfattare är han inte. Kvinnor kan han absolut inte skildra. Han är fixerad vid vapen.

Författaren Lars Gustafsson kallade nyligen Arn för Plåtnicklas och Guillous böcker för kiosklitteratur.

Man kan ju spekulera i varför han aldrig fått det erkännande i Sverige som Washington Post så gärna ger honom.

Vid närmare eftertanke är inte Guillou så pigg på att ge beröm heller. Han pratar ofta och gärna om upplagesiffror – sina egna – men när han ombads kommentera Stieg Larssons exempellösa försäljningsframgångar sa han:

– Det finns tydligen en oslagbar metod att lansera sig litterärt. Att dö.

Detta bekräftar vad jag sa inledningsvis. Alla nationer har sina egenheter och den svenska heter avundsjuka.

Följ ämnen i artikeln