Polisen kritiseras i ny rapport om Påskupploppen

Dåligt fungerande ledning, bristfälliga analyser och måttlig respekt för lagar och regler.

Den 203 sidor tjocka rapport om påskupploppen som släpps i dag är inte smickrande för polisens högsta chefer.

Det är den bråkige forskaren Stefan Holgersson vid Linköpings universitet som är i farten nu igen och som tillsammans med ett par kollegor i granskningen ”Är vattenkanoner lösningen?” har tittat närmare på mindre väl fungerande delar av den polisiära verksamheten de där dagarna i april.

Jag utgår från att ni minns:

Den danske islamofoben Rasmus Paludan kom till Sverige för att bränna koranen, kravaller bröt ut i Linköping, Norrköping, Örebro och Tensta, över 300 poliser skadades, det var ett våld och en hänsynslöshet som Sverige sällan har upplevt.

Kapitlens rubriker ger en god fingervisning om vad Holgersson & Co har kommit fram till:

”Borde inte ha kommit som en överraskning för polisledningen”...”Agerandet har inte varit konsekvent”...”Bristande kritisk reflektion”...

Vi påminns om att polisledningens planeringsförmåga dessa dagar lämnade en del övrigt att önska.

Personalstyrkan som var avsatt för att hantera påskupploppen var underdimensionerad. I exempelvis Linköping tvingades polisen till en förnedrande reträtt.

Det här är ingen nyhet, men rapportförfattarna för intressanta resonemang om vad bristerna beror på.

Ett annat avsnitt berör polisledningens mindre imponerande kommunikation med omvärlden under det blodiga kaoset.

Utredningen är oartig nog att påminna om områdeschefen i Linköping som i intervjuer inte ville hålla med om att det var ett misslyckande att polisen tvingades fly fältet.

För att inte tala om kommenderingschefen i region öst, som ansåg att ”ett fantastiskt jobb” hade gjorts samtidigt som tv-bilder kablades ut på upprorsmakare som körde runt i kapade polisfordon.

Och så har vi rikspolischef Anders Thornberg, en i grunden kompetent och rutinerad person, som skyllde myndighetens misslyckande med att stävja kravallerna på att underrättelser saknades. Sådana fanns visst, visade det sig.

En annan intressant, eller möjligen förfärande, del av utredningen handlar om Polismyndighetens måttliga respekt för lagar och regler.

Arbetsmiljölagen följdes inte under upploppen. Hanteringen av begäran av allmänna handlingar som rör kravallerna har inte primärt kännetecknats av en längtan efter att lyda paragrafer. Och Paludan frihetsberövades utan stöd i lag.

Vad beror då bristerna på?

Den grundläggande orsaken, menar författarna, är strukturella problem.

Bättre utbildning och utrustning behövs. Tydligare fördelning av ansvar. I skarpt läge måste man veta vem det är som ska fatta beslut.

En hel del klagomål framförs. Allt är inte rättvist. Det är exempelvis lite futtigt att tjafsa om att ett tidigt pressmeddelande om att en person skadats av en rikoschett var felaktigt (några timmar senare kablades det ut att det var tre personer.)

Alla som arbetar med att förmedla nyheter i dramatiska och komplicerade skeenden vet att risken för att en del av informationen kommer att vara felaktig inte är obetydlig.

Det är också värt att påminna om att en rapport av Holgersson om Brå härom året visade sig innehålla brister.

Med det sagt är den nya granskningen värd uppmärksamhet. Den ställer viktiga frågor som brister och tillkortakommanden.

Men polishöjdarna behöver inte drabbas av skrämselhicka. Utredningar av det här slaget tenderar att passera det svenska offentliga samtalet utan att få mer uppmärksamhet än ett kommunalval i Albanien.

Valrörelse pågår och de slimmade redaktionerna på tidningar, radio och tv föredrar att satsa sina begränsade resurser på mer lättuggat stoff än en tjock lunta där eventuella nyheter ligger begravda i evighetslånga kapitel.

Och i rådande tidsanda lär det politiska intresset vara måttligt.

Ifrågasättande av polisledningens förmåga ger betydligt färre poäng än gapande om vattenkanoner eller löften om fler miljarder till nya aspiranter.

Möjligen ger dock rapporten bra uppslag till den oberoende kommission som ska utreda påskupploppen. Efter mycket om och men har regeringen gått med på oppositionens krav på att tillsätta en sådan.

Den granskningen blir mycket viktig.

Det är oacceptabelt att grovt kriminella figurer dikterar villkoren och tar makten över gator och torg.

Och givetvis måste de poliser som tvingas riskera sina liv i framtida kravaller ha adekvat utbildning, rätt utrustning och kompetenta chefer.

Låt oss aldrig glömma bilden på den blodiga polishjälmen med det trasiga visiret.