Olösta konflikter allt vanligare i det offentliga rummet
Vågar du säga ifrån?
De flesta verkar undvika det.
Men det går att träna på att lösa konflikter.
Just nu är det många som retar sig på att andra har ljudet på när de tittar på filmklipp i mobilen. Man utgjuter sig på sociala medier, men är det någon som vågar säga till?
Jo, faktiskt. Jag hör en busschaufför säga med hög röst till en pappa att stänga av ljudet på sonens mobil.
Det skramlar ganska högt av något spel, och de andra passagerarna blir störda.
Äntligen någon som vågar, tänker jag. Då skriker pappan:
”Han är autistisk! Han begriper inte bättre!”.
Hela bussen fryser till is. Vi vet att det här inte kommer att sluta bra.
Chauffören säger till pappan att sonens ljudnivå är hans ansvar. ”Skaffa hörlurar!”. Pappan kontrar med frågor om chaufförens sexliv (enligt den djupt intelligenta Ulf Lundell-logiken ”saknas pojkvän”). De börjar munhuggas om vem som bestämmer på en buss.
Allt blir fruktansvärt obehagligt. Ingen annan säger något. Och sonens mobil fortsätter att skramla.
Det finns bättre sätt att sköta en sån här situation, enligt en artikel i New York Times. Det handlar om fem steg:
- Ta ett djupt andetag. Du måste vara lugn när du hanterar en konflikt.
- Medge att du inte vet varför den andra personen beter sig som han eller hon gör. Det är omöjligt att veta säkert (barnet kan vara autistiskt). Så ta reda på det först.
- Vad än orsaken är, måste du lugnt och sansat berätta hur beteendet påverkar dig (mina andra passagerare blir störda).
- Sen är det dags att uttrycka dina känslor. ”Det är bättre att sätta ord på de egna känslorna än att skuldbelägga och attackera den andre”, enligt en chefsförhandlare som New York Times har intervjuat. Låt också den andre beskriva hur den känner.
- Allt detta ska leda till en ”lärande konversation”, att utbyta perspektiv och lösa problemet tillsammans.
Inget av detta händer på bussen. Det utvecklar sig istället till en typ av hopplös, olöst konflikt som blir allt vanligare i det offentliga rummet. En plats som därmed blir alltmer otrygg för äldre.
Vi är inte alltid bättre på konflikthantering än yngre. Men New York Times skriver att det är något man kan träna upp. Och jag känner några 60-plussare som är helt suveräna på det.
När jag själv någon gång lyckas, ger det en sällsam tillfredsställelse. Men för det mesta är jag urdålig. Jag knyter hellre näven i fickan, pratar bakom ryggen eller försöker med onda blickar. Inget av detta har någon som helst effekt.
Ibland funkar tyvärr rak ordergivning bäst. Som den gången vi för femtioelfte gången skulle köra hem genom en smal, enkelriktad passage, och en massa bilar som vanligt kom från fel håll.
Det blev stopp i trafiken. Medan jag repeterade vad jag på ett icke-konfrontativt sätt skulle gå fram och säga till chauffören som kört mot förbudsskylten och nu blockerade oss laglydiga från rätt håll, hörde jag en kraftfull manlig röst bakom mig som skrek:
”Backa lastbilen!”.
Det var allt som behövdes. Ingen ”lärande konversation” någonstans.