I sociala medier är ingen glad över ett eld upphör
En fyra dagar lång paus ska striderna i Gaza ta, och i sociala medier jublar ingen.
Sedan den sjunde oktober har flödena fyllts av ett hopplöst räknande av kroppar. Tabeller av de döda och deras åldrar, kön, antal och – förstås, framförallt – vilken sida de döda räknas till. Om nu spädbarn kan tillhöra en sida i ett krig.
Vittnesmålen, bilderna och siffrorna delas alltid av samma syfte, de vill ge följarna en god anledning till vrede. Så har sociala medier länge funkat, vi går dit för att säga ”men titta här då!”, för att rekrytera sympatier för nästa rasande kampanj. Förr var det mot någon manlig kulturarbetare som sagt något taskigt, nu är det med risk för tredje världskrig. Sociala medier är ett pyramidspel av känslor, där mest spridning är det som engagerar flest, upprör mest.
Jag vet att vissa av er nu kisar mot skärmen, försöka utröna om jag är svart eller vit, fisk eller fågel. Det gick fort att träna upp denna muskel som sållar vi från dom, för rättmätig vrede är en känsla som trumfar det mesta. Hon skriver ju i sossetidningen, är hon terroristapologet? Hon har judiska kompisar, är det ett sionistsvin vi har att göra med?
Hos dem som inte hätskt ställer sig på den ena eller andra sidan letar man en dold agenda, för i krig finns ingen gemensam sanning, bara deras och vår. Och i ett sociala medier-krig är vi alla delaktiga, vi är på ett forum som är byggt för konflikt, som framhäver konkurrens och gömmer det gemensamma.
Hur medier gestaltar krig har även historiskt spelat viss roll – protesterna mot USA:s krig i Vietnam anses bero på bevakningen av det, och det massiva motståndet mot våldet knuffade amerikanerna att dra sig ur. Det här kriget däremot skildras på internet, och i sociala medier har de deeskalerande rösterna inget genomslag. Neutral är feg och sansad urtida, argast vinner beskrivningen av verkligheten.
Striderna i Gaza pausas nu för att gisslan ska släppas och flyttas till säkerhet. Överstelöjtnant Anders Ekholm på den svenska Försvarshögskolan beskriver den israeliska försvarsmakten som förloraren på den här överenskommelsen, de kommer att tappa det ”stryptag” de skaffat på Hamas under de senaste veckorna.
Jag ser ändå ingen palestinavän fira i flödet. Är det för att ingen vill se israelerna som kapabla till mänsklighet eller nåd? Eller så passar detta narrativ inte den giftiga överförelsen mellan algoritmen och den mänskliga psykologin, den information som inte framkallar omedelbar reaktion rinner mellan plattformarnas klumpiga fingrar.
Jag ser svenskar som säger sig sympatisera med den israeliska saken dela filmer från ”Pallywood”, palestinier som verkar fejka skador för att få sympatier och befästa sin underdogroll. De arga kontona på denna sida beter sig som att det inte fanns verkliga offer värda att sörja även där, som att de civila palestinierna inte dog på riktigt.
Vreden på internet dämpas inte av ny information, den riktas bara om. Avhumanisera är lätt i sociala medier, vi har tränat på det i decennier.