Uppför man sig normalt är man inte riktigt klok
Brorsans flickvän fick en gruppinvitation på Facebook från en gammal barndomskamrat nu inför valet. En bild på den blågula blomman och två blonda barn och texten You have been invited by Anna Persson.
Hon läste igen. Sverigedemokraterna. För några sekunder förändrades världen en smula. Anna? Hon stirrade på den blågula blomman och bestämde sig för att det måste vara ett misstag. Andra kompisar var inte lika säkra. Såg din inbjudan. Varför? Har jag missat denna sida hos dig? skrev någon som svar på invitationen.
Kommer ihåg när jag skulle medverka i Fredrik Lindströms Världens modernaste land. Redaktionen hade ringt och sagt att de skulle skicka över material från en nyutkommen bok som var skriven av en DN-journalist och en historiker. Boken skulle ge en bra bakgrund till vad programmet skulle handla om, sa de. Bra texter, enligt Fredrik själv. Och några dagar senare sprättade jag posten.
Två tjocka kapitel utan försättsblad var bifogade, och jag började läsa. Underrubriker som Det politiskt korrekta Sverige och Känsligt om judar och Blågula frågor och Arabkines.
Citat: En stor skolbuss kör plötsligt ut framför min bil. Barnen som sitter i den verkar alla vara mörkhyade. Jag lägger mig i kölvattnet och ser hur den plockar upp flera barn, som också är mörka i huden.
Jag läser vidare. Ett längre försvarstal för föreningen Blågula frågor. Kritik mot den politiska korrektheten som innebär att vissa ord får ej användas: neger, utlänning, invandrare, svensk. Tvångsmässigheten att alla skall ses som lika.
Jag sitter tyst och vet inte vad jag skall tänka. Är jag överkänslig? Har jag dålig koll? Fredrik Lindström tycker alltså att det här är bra. Peter Englund ska medverka i programmet, så han måste förmodligen också tycka att det är okej. Producenten anser att det är intressanta och relevanta frågeställningar. Och en DN-journalist som jag känner till har skrivit boken.
Jag försöker få ihop det. Fredrik Lindström. Det stämmer inte.
Å andra sidan. Eskilstuna. Det är klart. Intresserad av Sverige och svensk kultur. Kanske lite för intresserad?
Jag ringer upp producenten. Säger att det här går inte. De här åsikterna som framförs i boken, det känns inte så bra. Jag läser högt ur vissa stycken, varpå total förvirring uppstår.
När saken undersöks närmare visar det sig att personen som skulle gå iväg och dra kopior, har dragit kopior på helt fel bok. Världen blir normal igen. Det var bara ett missförstånd. Och på samma sätt – min kompis som fick en gruppinvitation från Sverigedemokraterna fick ett nytt meddelande som förklarade att någon hade kapat en massa Facebook-konton för att skicka ut meddelanden från Sverigedemokraterna och Sverigedemokraternas ungdomsförbund.
Spelar det någon roll? Jag vill nog bara att vi lägger det på minnet. Känslan för vad som känns konstigt och vad som känns normalt. I dag är det inte politiskt korrekt att skicka ut inbjudningar med blonda barn och Sverigedemokraternas logga.
I dag nekar både TV4 och Metro Sverigedemokraterna att annonsera.
I dag behöver inte mina två läskunniga döttrar öppna tidningen på morgnarna för att mötas av helsidesannonser med en blond blåögd flicka och texter som Snart i minoritet eller Ge oss Sverige tillbaka. Det finns länder där man redan har vant sig. Det finns länder på nära avstånd där det har blivit fullständigt normalt att folk sitter i stora populära tv-program och kallar vissa människor för ohyra och skadedjur. Som Storm P en gång konstaterade (dansken som skrev den berömda Perikles-ordväxlingen för Tuborg): Tiderna har efterhand blivit sådana att om man uppför sig normalt, så är man inte riktigt klok.
Jag vill bara att vi ska lägga det på minnet.