Löfvens klassresa måste visa vägen

Inte en jävel visste vem han var, mannen med de trygga sorgsna ögonen och det sneda leendet.

Folk stirrade på bilden, sedan på reportern, sedan på bilden igen. Letade febrilt i minnet. Är han inte … komiker? Center­ledare?

När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven minuten ­senare gjorde entré i Fredrik Skavlans tevestudio var det första ­steget i vad som senare under helgen kom att kallas ”Löfvens charmoffensiv”.

Och även om man inte ska tillmäta den journalistiska genren reporter-visar-bilder-på-stan alltför stort värde säger det naturligtvis något om Löfven att man ens valde att ställa frågan.

Ett år efter sitt tillträde är Socialdemokraternas ansikte utåt fort­farande ett ansikte i mängden.

Det är egentligen obegripligt.

För mer än två år sedan, i samband med att Mona Sahlins efterträdare skulle väljas, skrev författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter om ­Socialdemokraternas behov av en ­berättare.

Hon skrev om hur man nu behövde en ledare som inte förväxlar berättelser med kommunikation, som inte ängsligt lyssnar till väljarna och opinionsundersökningarna och därigenom försöker forma sina ord – utan en ledare som vågar gestalta det samhälle hen vill ha, och inte vill ha.

Varför Stefan Löfven ännu inte har ­blivit den ledaren är en gåta.

Bara hans egen bakgrund borde ju kvalificera honom som en svensk ­Barack Obama. På samma sätt som Obamas karriär har gestaltat idén om den amerikanska drömmen kan man säga att Löfven förkroppsligar visionen om det socialdemokratiska samhället. Inte nog med att han är något så ovanligt som en arbetarledare med ­arbetarklassbakgrund. Det är också en mycket gripande klassresa han gjort.

Från fattigdomens Stockholm, via blodröda Ådalen och in i maktens s­alonger. Som ettåring lämnades han bort av sin biologiska mamma och hamnade sedan, via ett barnhem i Stockholm, hos pappersbruks­arbetaren Ture och hemsamariten Iris i Ådalen.

Under helgens ”charmoffensiv” berättade han också om sitt yrkesval, hur han på sågverket hade sett svetsarna komma och arbeta med maskinerna, och hur han drömt om att bli som dem.

När han väl blivit svetsare valdes han 1981 till kontaktombud på på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Fackkarriären tog fart.

Och nu, 54 år gammal, är svetsaren Löfven arbetarrörelsens stora hopp.

Inför valet 2014 kommer det rentav vara en av Socialdemokraternas största utmaningar – att förvalta Stefan Löfvens bakgrund, och att koppla samman hans erfarenheter med partiets större ideologiska berättelse om Sverige, det land man vill ha och det land man inte vill ha.

Men visst, en bra början är ju att folk känner igen hans ansikte.

För övrigt anser jag 1 ...

… att det är en smula lustigt – och inte så lite spännande – att alla gamla konspirationsteorier gällande Palmemordet, som tidigare endast omskrevs på obskyra hemsidor, plötsligt är förstasidesstoff. Å andra sidan: Det kanske är på tiden.

För övrigt anser jag 2 ...

... att fuskaren Lance Armstrong nu en gång för alla inte bara punkterat cykelsporten, utan också den gamla goda ”pudeln”. Den patetiska förlåt-intervjun med Oprah Winfrey har för all framtid sabbat idén om att folk förlåter vad som helst så länge man lägger sig platt.

Följ ämnen i artikeln