Hur kunde de leva utanför samhället?
Händelsen i Bromölla kantas av många frågetecken. Ett av de största handlar om hur man, som det förefaller, kan hamna så totalt utanför samhället.
Mamman och de tre nu vuxna döttrarna 24, 25 och 32 år har i flera år bott i en lägenhet i ett flerfamiljshus i Bromölla, en bruksort med 12 000 invånare i nordöstra Skåne.
Många skulle nog uppfatta det som en trygg plats att leva på. I januari gick blygsamma 291 personer utan arbete, kommunens stora privata arbetsgivare är Ifö-verken, världsledande på toalettstolar i porslin.
Men mamman och hennes döttrar har med stor sannolikhet inte känt sig trygga. Därför har de, som det framstår nu, ställt sig vid sidan av det vanliga samhället.
De har inte umgåtts med grannarna, inget är känt om eventuella jobb eller annan sysselsättning. Utom att mormor anser att ett par av döttrarna är mycket konstnärliga.
Under de tio år som familjen var folkbokförda i Åre gick ingen av de då skolpliktiga flickorna i skolan. De undervisades inte i hemmet, åtminstone finns ingen dokumentation om det. De gick inte heller i skolan i någon annan kommun under den perioden.
När barnen inte kom till skolan försökte kommunen utan framgång kontakta mamman. Det gjordes till sist en polisanmälan men vad som hände därefter är än så länge höljt i dunkel. Ironiskt nog bodde familjen då bara drygt 200 meter från kommunkontoret.
Vi lever gärna i tron att samhället är genomreglerat, att det finns ett skyddsnät som fungerar för de allra flesta. Det är uppenbarligen inte sant.
I ett land där skolan varit obligatorisk sedan 1842 är det fullt möjligt att undvika stora delar av grundskolan. Utan att någon på allvar ingriper.
Så länge man håller sig till lagar och förordningar står det var och en fritt att forma sitt liv efter eget huvud. Vi vet fortfarande inte om den 59-åriga mamman är misstänkt för något brott, själv nekar hon. På fredagen tror åklagaren att han ska bestämma sig för om han ska begära kvinnan häktat - eller släppa henne.
I samma portgång som mamman och hennes tre döttrar bor är fem personer mantalsskrivna. En av dem säger till Dagens Nyheter att hon i mitten av december för första gången såg familjens tre yngre kvinnorna tillsammans. Den ena var barbent och barfota, väldigt smal och hade mycket svårt att gå:
– Hon vacklade fram. Jag hade aldrig sett henne tidigare men de två tjejerna försökte få med sig henne uppför trappan.
Frågetecknen är fortfarande många. Och ett av de största handlar om hur en familj på fyra personer kan hamna så totalt vid sidan av samhället. Utan att någon ingriper tillräckligt handfast.