Monica Gunne: Att det var otur räcker inte alls
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Först var det Sabina, 5, i Arvika.
Och sedan var det Mohammed, 8, i Linköping.
Och nu är det Tobias, 8, i Norrahammar.
En pojke på väg hem från skolan. En pojke som spankulerade på gångvägen med skridskorna dinglande i en påse. En pojke som antagligen gick där och tänkte på ingenting. På ingenting särskilt alls.
Och som mötte en man.
Han mötte en man som var utskriven från psyket. En man som var ”friskförklarad”, men som fortfarande var sjuk.
Och som överföll Tobias och dödade honom med en kniv.
Vad säger man?
Jo, man brukar säga att det var otur. Att det var ett vansinnesdåd. En tragisk händelse som ingen kunde göra någonting åt. Som bara uppstod ur ett rasande och obegripligt ingenting. Och att alla personer i den olyckliga händelsekedjan bara har gjort sitt, så bra de kunnat. Att man har följt lagar och bestämmelser och praxis.
Ändå blev det fel.
Så inträder den där känslan. Den där olustiga känslan av att ansvaret för de här psykdåden skumpar runt i ett sorts nollsummespel. Där ingen tar ansvar. Där ingen greppar tag i den spretiga problematiken och genomför en förändring. Där ingen står upp och säger: ”Det här är oacceptabelt. Det här måste vi rätta till. Göra något åt.”
I stället utvecklar sig någon sorts katten-på-råtta-lek. Ett skylla-på-varandra-spel. Läkaren säger: ”Jag följer bara praxis.” Åklagaren säger: ”Jag litar bara på läkaren.” Och politikerna säger. ”Nu ska vi utreda.”
Och så har turerna också utvecklats i Tobias fall.
Läkarna säger att den psyksjuke mannen var så gott som ”frisk”. ”Det föreligger en obefintlig risk för återfall i brott”, står det i länsrättens utskrivningsbeslut.
Och åklagaren Stefan Edwardson säger att han bara litade på läkarens omdöme.
Och Socialstyrelsen och länssjukhuset i Jönköping säger att nu ska de utreda.
Så vad säger man?
Vad säger man till sina barn?
Och vad säger föräldrarna i Norrahammar? Vad säger de till sig själva och till barnen som inte kan sova? Som gråter och inte vågar gå till skolan.
Som är rädda för att bli mördade.
Ja, vad säger föräldrar över huvud taget?