Kiruna är som vi vill att Sverige ska vara
En dryg kilometer ner i bergets djup böjer jag mig fram och plockar upp en bit järnmalm; en svart, påfallande tung sten som efter två miljarder år sprängts loss ur berget.
Uppe på ytan säger man att det är kris. Gruvbolaget LKAB, ett av Sveriges viktigaste företag, gjorde förlust förra året och den nyheten spreds från Kiruna och ner genom landet som ytterligare en bekräftelse på nationens bekymmer. LKAB har funnits i 126 år och gått med vinst alla utom 13.
Den tunga, svarta stenen innehåller 60-70 procent järn. Den har fallit 300 meter ner i ett schakt, lämpats över på en godsvagn och av någon anledning ramlat ur och därför håller jag den i handen.
Bredvid mig står driftsoperatör Agne Vallsten som med stolthet visat dataskärmar som rapporterar att arbetet flyter som planerat: antal tågsätt på nivån 1 045 meter under marken (44), antal på nästa nivå, 1 365 meter (38), antal ton malm per sätt och så vidare, ett fyrverkeri av siffror som ständigt förändras.
Två miljarder år är onekligen en lång tid men vilken sten som helst bjuder på samma hisnande tidsperspektiv. Det fascinerande med malmklumpen är att den i alla dessa år vilat djupt, djupt inne i berget, orörd, i absolut stillhet, tills den sprängdes loss för att tjäna dig och mig.
När Vallsten ska berätta om arbetet i gruvan blir det inte så mycket sagt. Det är länge sedan gruvarbetarna slet fysiskt, det är länge sedan de kom tillbaka upp i ljuset svarta i ansiktet av stenarnas damm.
Luften är bra här nere på 1 365 meter. Det är ljust. 4G fungerar. Det är tyst utom i tunnlarna där tågsätt i långsam obeveklighet rullar fram. De fjärrstyrs med två korta joysticks av en dam som heter Linda Kantola. Hon sitter i en stillsam styrcentral uppe på ytan och tittar koncentrerat på bildskärmar där hon i svartvitt eller snarare grått ser tågen rulla i gruvgångarna.
- Det är betydligt tyngre att arbeta som sjukvårdsbiträde än som gruvarbetare, säger Vallsten.
Det kostade LKAB tolv miljarder kronor att skapa den nya nivån längst ner i gruvan. Lika mycket kommer företaget att betala för att flytta staden Kiruna från området där marken spricker och säckar ihop när gruvan blir större.
Kinas inbromsande ekonomi och sjunkande priser på järnmalm kommer inte att påverka flytten, säger LKAB:s informationschef Anders Lindberg. Samma sak säger kommunalrådet Niklas Sirén (V) som har tjänsterum på andra våningen i stadshuset vilket ligger i sprickzonen och ska rivas.
- Vi har sett ett antal konjunktursvängningar genom åren. Kirunaborna är vana. Vi kan inte flytta en stad i takt med konjunkturcyklerna eller hur berget rör sig under några månader.
Järnmalmen var uppe i över 190 dollar per ton för fem år sedan, nu kostar den 49. På sätt och vis är det lika dramatiskt som sjunkande oljepriser för något shejkdöme och det blir sannolikt varsel om uppsägningar på LKAB.
Ändå är det som om bekymren inte rår på Kiruna.
Vikande världsmarknadspriser? Det har vi sett förut. Flytta en hel stad? Det går planenligt. Arbetslöshet? 4,8 procent. Flyktingar? De är välkomna.
Kiruna är den mest urtypiska bruksort man kan tänka sig. Den har växt upp kring gruvan, livet cirklar kring gruvan, vart man än går ser man gruvan.
Men stämningen är motsatt den man brukar förknippa med instängda, griniga och inåtblickande brukssamhällen.
Hockeylaget Kiruna IF har regnbågsfärgerna på sina matchtröjor. När jag går genom det centrum som snart är borta hör jag fyra fem olika språk - turister, flyktingar, Kirunabor, folk som är här i affärer.
Inne på Kafé Safari arbetar fyra nationaliteter: två unga killar från Afghanistan, flyktingar, en tjej från Eritrea, flykting, en kille från Slovakien och en tjej från Kiruna. Ägaren Gunilla Engström driver ett kafé till i den lilla gallerian där det ligger systembolag och Dressman. Där arbetar också tre flyktingungdomar.
De har fått arbete inte för att de ska ha hjälp utan för att de behövs.
- Det har varit svårt att hitta arbetskraft, säger Gunilla Engström. Vi har inte haft någon arbetslöshet. De ensamkommande barnen hör av sig och får hoppa in extra. Några av dem har gått vidare till andra arbeten.
Jag håller i den svarta, skimrande stenen och tänker på fallande råvarupriser, Kinas bekymmer, nollränta, en europeisk ekonomi som inte vill ta fart, flyktingströmmen, motsättningar i EU, det politiska gungflyet i riksdagen, och att denna sten i 126 av två miljarder år skänkt så mycket trygghet och välstånd och att Kiruna är som vi vill att Sverige ska vara. Jobb. Modernt. Tryggt. Öppet.
Sedan går vi till ett personalrum och dricker kaffe.
Hela stadskärnan ska flyttas
LKAB:s gruva i Kiruna är världens största järnmalmsgruva under jord. Malmkroppen mäter fyra kilometer från norr till söder, är 80 till 100 meter tjock och fortsätter ytterligare två kilometer ner i berget. Minst. Den går på snedden in under samhället. Därför måste staden flyttas.
LKAB är helstatligt och har de senaste tio åren levererat 30 miljarder kronor till ägarna.
3 200 bostäder och hela stadskärnans kommersiella centrum, stadshuset, gymnasieskolan, en grundskola, sjukhuset, biblioteket, kyrkan och badhuset ska flyttas tre kilometer österut. Det är cirka 1 000 arbetsplatser. 6 000 personer måste byta bostad - en tredjedel av stadens befolkning.
7 februari 2016 Socialen klappar ihop av flyktingströmmen
31 januari 2016 Succéförfattarna får storförlagen att darra
24 januari 2016 Folk är fortfarande förslavade
17 januari 2016 Bunkern ska försvara vårt öppna samhälle
20 december 2015 Här skriker man efter arbetskraft