Vill vi verkligen ha en lag där du måste bevisa din oskuld?
Än en gång diskuteras sexualbrottslagen med en blandning av kloka synpunkter och bisarra överdrifter.
Jag tror att vi måste acceptera att skyldiga kan gå fria.
Det har väl vid detta lag knappast undgått någon att den friande våldtäktsdomen väckt en hel del uppmärksamhet.
Och undra på det. Att en femtonårig flicka frivilligt skulle ligga med för henne sex okända pojkar framstår för varje normalt funtad människa som osannolikt.
Att den viktiga diskussionen innehåller en del krav på återinförande av dödsstraff och avlägsnande av vissa kroppsdelar är någonting vi får leva med. Så ser det ofta ut vid friande domar i sexbrottmål.
Mer bekymmersamt är faktumet att personer som borde veta bättre har bidragit till att hetsa upp stämningen ytterligare.
En moderat politiker anser att pojkarna "ska grävas ner och stenas" och polisen Martin Marmgren, som själv deltog i utredningen, är häpnadsväckande nog av åsikten att advokater ska strunta i att ta sina klienters intressen tillvara utan i stället försöka förmå dem att erkänna.
De stora medieföretagen kunde ha tagit sitt folkbildande uppdrag på allvar och försökt nyansera debatten. De har i stället, med några undantag, gjort sitt bästa för att trigga opinionen ytterligare.
Hög tid således för Aftonbladet att redovisa skälen till varför pojkarna gick fria.
Tingrätten kommer fram till att flickan befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Hon var rädd "på grund de tilltalades påträngande uppträdande, deras numerära överläge, att samtliga varit okända för henne och att dörren till rummet tidvis varit låst".
Hon gjorde som de sa av rädsla för att annars bli misshandlad.
Jag tycker att domen är väl genomtänkt. Min enda invändning rör resonemanget om att pojkarnas trovärdighet urholkas av att de i inledande förhör ljög om att de hade varit på festen.
Det kan finnas andra skäl till att ljuga än att övergrepp har skett. Som till exempel att de är unga och rädda för att bli indragna i en brottsutredning.
Det är precis så hovrätten har resonerat. Det går inte att dra säkra slutsatser av de initialt påhittade historierna.
Hovrätten "instämmer i huvudsak" i bedömningen att flickan är trovärdig. Men domstolen har några invändningar:
1. Händelserna inträffade i ett mörkt rum, folk kom och gick. Hon kände inte pojkarna sedan tidigare, det måste ha varit svårt för henne att ha en exakt minnesbild av i vilken ordning övergreppen skedde.
2. Var hon verkligen så rädd som hon hävdar? Det har inte förekommit våld eller hot om våld. Hon har själv berättat att hon hade möjlighet att gå efter att någon av de åtalade händelserna ägde rum, men stannade.
3. En annan flicka i rummet sa nej till sex, vilket respekterades. Det måste hon ha hört, resonerar domstolen.
4. I det första förhöret sa flickan att den första pojken hon hade sex med förgrep sig på henne. Det har hon sedan ändrat till att det var frivilligt.
Domstolen konstaterar dessutom att pojkarna greps på ett tidigt stadium och inte haft mycket tid på sig att prata ihop sig. Trots det har de kunnat lämna hyfsat samstämmiga uppgifter.
Sammantaget: det är inte är bevisat bortom rimligt tvivel att flickan var så rädd att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Och det finns några frågetecken i hennes berättelse.
Rätt eller fel? Jag vet inte. Jag tycker att båda domarna är rimliga. Men jag har inte läst förundersökningen eller varit på plats under rättegångarna. Jag har inte hela bilden klar för mig. Det har å andra sidan nästan ingen annan heller.
Jag har, precis som de flesta andra, dock väldigt svårt att tro att flickan frivilligt skulle ge sig in i alla dessa sexuella aktiviteter.
Vad bör lagstiftaren då göra för att försöka förhindra att liknande situationer uppstår? Om detta går just nu debattvågorna höga.
Lagen har sedan kvällen i Tensta ändrats. Begreppet "hjälplöst tillstånd" har ersatts med "särskilt utsatt situation". Syftet med ändringen var att även situationer där offret möter övergreppet med passivitet på grund av "allvarlig rädsla" ska räknas. Det är en bra förändring.
Hovrätten konstaterar att flickan befunnit sig i en "mycket utsatt situation". Det har av vissa tolkats som att pojkarna hade fällts med den nya lagen. Så kan det vara. Men det är inte säkert. Åklagaren har ju ännu att bevisa att de borde ha förstått hennes situation.
Och Sven Jönsson, domare i målet, säger att det är omöjligt att dra slutsatser. Båda parter har ju anpassat sig till den lagstiftning som rådde vid tillfället.
Det var inte länge sedan politikerna sa nej till en samtyckeslagstiftning. Nu väcks kraven igen. Men är det verkligen en god idé? Till exempel Advokatsamfundet protesterar, med motiveringen att det kan leda till omvänd bevisbörda.
Sexbrottlagstiftningen ändras i tid och otid. Ändå dyker det med jämna mellanrum upp fall som upprör oss.
Det beror på att dessa brott ofta svårare att utreda än andra brott. Det finns ofta inga vittnen, bevisningen är inte sällan mager. Skyldiga går dessvärre fria.
Jag tror att den enda möjligheten att komma runt dessa problem är att införa en lag som tvingar en misstänkt att bevisa sin oskuld.
Vill vi verkligen det?