Bank: Tydligen finns det en gräns för ÖFK
BILBAO. Det fanns en gräns för effektiviteten, det fanns en gräns för sagoskrivandet.
Östersund har förlorat i Europa League, för allra första gången.
Tydligen fanns det en gräns för hur många inlägg man kan rensa undan innan Aritz Aduriz skickar bollen i mål.
Fotbollsvärldens bästa plats?
För fem år sedan bestämde jag mig för att den tämligen sannolikt kunde finnas någonstans här, om man drar en rät linje från solstrålarna nere i Nervión-floden och Guggenheim-muséets stålformer och upp till fotbollskatedralen San Mamés.
Den gången var jag här och såg Marcelo Bielsas Athletic köra över Manchester United både fram- och baklänges på den gamla arenan.
Jag trodde väl inte riktigt att jag skulle få anledning att återvända för att se Östersunds FK – de laddade för en säsong i norrettan då, 2012 – spela på den nya.
Men här var vi, här var de, och här gjorde de väldigt mycket väldigt bra en gång till.
Samma spelare – i annan form
Graham Potter skickade ut samma spelare som senast, men i en annan form. Det här var ju inte plastgräs och jämtkraft, utan ett besök hos ett vinn-eller-dö-pressat Athletic som spelade jämnt med tio Barcelona-spelare (och lite mindre jämnt med Leo Messi) här i lördags.
Fembackslinje, men med mod. Aly Keita och Tom Pettersson spelade kvadraten i eget straffområde mot pressande basker, och ett snäpp högre upp gav Fouad Bachirou ytterligare en master class i mittfältsspel (inklusive funktionella, felvända klacksparkar en halvmeter upp i luften).
Det var 20 grader i luften, Garaipenerarte-banderoll (”mot seger!” på baskiska) över ena läktaren, men ganska snart började det rulla andra ljud.
Mummel på San Mamés.
Defensivt fungerade ÖFK:s spel bra, om man renodlar ”defensivt” till att freda sitt mål. Athletic är inget spanskt fotbollslag egentligen, de är ett baskiskt, med lite mer direkta anfallsidéer. De gick brett mot dubblerande ÖFK-backar, hittade inlägg och hörnor, hörnor och hörnor, ett par hörnor till, men så mycket mer blev det inte.
I paus: 13–2 i avslut, 10–0 i hörnor. Trycket fanns där, särskilt otäckt var det aldrig.
Svårt att hitta lösningar
Problemet var väl snarare att Östersund själva hade lite för svårt att hitta vettiga lösningar med bollen, att de offensiva spelarna hamnade lite för långt ifrån varandra, och att de inte var sådär hundraprocentiga när undantagslägena dök upp: Alhaji Gero, som missade en skarvning när Ken Sema låg på kontringsrulle mot mål, Dennis Widgren som fick felträff på en volley i bra läge.
Den där sortens saker som ska sitta när man spelar ett sannolikhetsspel med små marginaler.
Och någonstans kan det väl vara värt att påminna om vilken sorts förening det var Östersund mötte här.
Det finns ju saker man kan bygga upp på ett par år om man har visioner och kunskap, till och med om man står knädjupt i snön i Norrlands inland.
Annat finns det inga genvägar till. Athletic Club är ett baskiskt landslag, spelarna här utbildas i identitet från det att de tar första steget in på Lezama, i snitt är 80 procent av a-spelarna egenutbildade och i snitt stannar en spelare i klubben i över sju år.
Identitet, kallas det. Stolthet, heter det.
Nu hängde de här spelarna och deras tränare på repen i en match som tidningarna här nere kallat för ”en final”. Och de gjorde vad de var tvungna att göra.
Inför andra halvlek skickade Athletic-tränaren Ziganda ut sina spelare ett par minuter tidigt för att köra ett par rusher och väcka benen.
Graham Potter? Han skickade ut en fyrbackslinje.
Upp med Curtis Edwards, en uppspelspunkt till för att försöka hålla bollen lite längre från det egna målet lite längre åt gången. Det var rätt val, även om utfallet inte blev helt lyckat.
Till slut sprack muren
Athletic har varit trubbigt i höst, men de fortsatte trycka på mot den där fyrbackslinjen och efter tusen hörnor och tvåtusen inlägg sprack muren.
Det var tjugo minuter kvar när Raúl Garcia rammade ribban. Aritz Aduriz, Europa Leagues målkung, såg chansen, rammade Ronald Mukiibi och forcerade in ett mål som gjorde luften lättare att andas här inne.
ÖFK gjorde ett tappert försök. Spelare som Sotirios Papagiannolpoulos (jag vet vad han heter, men jag kallar honom Sotte), Ken Sema och Fouad Bachirou stärkte sina marknadspapper ett par punkter till, men de förlorade och de förlorade rättvist.
I lördags viftade de med esteladas – katalanska flaggor – ropade om självständighet och försvarade sig mot Leo Messi här inne. Nu applåderar de ett lag som kan börja andas igen, och en tränare som får behålla jobbet veckan ut i alla fall.
Jag ser Östersund släntra av innerplanen till applåder, medan en liten grabb vecklar ut ett plakat där han ber om Fouad Bachirous matchtröja (”min dröm är din tröja”, textat på franska…).
Vad ska de ta med sig härifrån, ÖFK?
En väl genomförd match, trots allt. En lektion till i internationell fotboll. Nu kan de åka hem, ladda för en allsvensk epilog, sikta in sig på en Europa League-spurt som blir komplicerad.
Och när besvikelsen lagt sig kan de bocka av att de spelat fotboll på en av världens bästa platser.