Potter: Det här är den bästa insats jag sett under min karriär

Simon Bank

ÖSTERSUND. En ny skrällinsats av Östersund, så hur bra var de den här gången?

Graham Potter är gärna tydlig:

– Det här är den bästa insats jag sett under min karriär.

Skrällarna mot ett yrvaket Galatasaray, ett chockat Paok eller ett roterat Hertha Berlin?

Nej, det här var något annat.

När Graham Potter kom ut efter att ha sett sitt Östersund spela ut Athletic Bilbao i en match som borde slutat annat än 2–2 var han stoltare än någon gång tidigare.

– Att skapa så många chanser, spela som vi gjorde, anfalla som vi gjorde… det här är troligen det stoltaste ögonblicket i min karriär. Sen är det fotboll, man vet att man kan straffas och man förtjänar vad man får, säger han.

Den här gången överraskade ÖFK:s tränare en smula med sin startelva och struktur. Saman Ghoddos startade som falsk nia i ett 4-5-1 som konfunderade Athletic-tränaren Ziganda från början.

På papper var det inte helt olikt uppställningen som både Barcelona och Spaniens landslag använde under sina största år.

”Skulle pressa oss”

Vad var tanken?

– Vi visste att de är ett topplag som skulle pressa oss, så vi ville ha mer djup i spelet. (Alhaji) Gero skulle få en yta, och (Saman) Ghoddos hade rätt att spela som nia eller tia för att ge oss flexibilitet. Sen handlar det om att spelarna ska ha mod och karaktär. Jag tycker de var otroliga ikväll. Taktik är en bit av det, men du behöver spelare med karaktär, och de var fantastiska.

Vad säger du om sättet som de tog sig tillbaka efter 0–1-målet (en tavla av målvakten Aly Keita)?

– De var fantastiska, helt otroliga. De hade en period på fem-tio minuter där de påverkades, men det är normalt. Modet och karaktären som krävs för att komma tillbaka efter det, att börja skapa chanser, att vinna tillbaka bollen snabbt… Jag kan inte begära mer.

Du hyllar spelarnas mod och karaktär, men varifrån kommer de egenskaperna? Kan du ta åt dig en del av äran själv?

– Det är mer miljön här som är det viktiga. Den hjälper spelarna att vara modiga. Vi har vuxit under resans gång, den här turneringen – att få spela på en annan nivå – har varit en gåva för oss. Spelarna har mognat, och det är bra av dem. Jag har spelat själv, det är inte lätt att spela som de gör, att passa och ta emot bollen under press.

Löjligt och möjligt

Att dra paralleller mellan Athletic från Bilbao och Östersund från Jämtland är både löjligt och möjligt.

Med hundra års skillnad handlar det i båda fallen om metoder för att bygga en tydlig identitet.

– De är en inspiration, om man ser till hur de driver sin verksamhet med en så liten grupp spelare att välja på (det finns runt tre miljoner basker, långt färre är män och fotbollsspelare), med de värderingarna de har. Den identiteten, den tillhörigheten, det är lite det vi försöker göra här, Vi har inte historien eller traditionen som de har, men den här sortens kvällar är ett steg mot att skapa det.

Du känner säkert till att det var britter som tog fotbollen till Bilbao, och att det finns en minnesplatta där som tackar dem för det. Jag vet att du är motståndare till en Potter-staty i Östersund, men vad säger du om en minnesplatta…?

Graham Potter ler obekvämt, rodnar nästan.

– Eh… jag är inte så bekväm med de här sakerna. Det ligger i min personlighet. Det skulle få vara en väldigt, väldigt liten platta i så fall…