Christer fastnade i kvarnens knivar – räddades av Sara
Publicerad 2023-04-09
Foderblandaren på gården strejkade.
Christer Karlsson fick kliva ner i karet för att ösa ur fodret för hand.
Då startade motorn och 14 enorma knivar började rotera.
– Jag tänker: ”Nu händer det som inte får hända”, säger Christer.
En tidig måndagsmorgon i oktober i fjol, var Christer Karlsson, 57, och hans sambo Sara Öhman, 47, tidigt uppe för att mata djuren på Blankaholms gård söder om Västervik.
På gården finns det 85 mjölkkor, ungdjur och även hästar. Djuren skulle som vanligt ha mat, men den stora foderblandaren hade krånglat i några dagar. Foderblandaren är som en stor mixer, med knivar som maler sönder fodret. Christer hade försök reparera den, först med svets och sedan genom att byta ut en del.
– Men den gick ju sönder igen med en gång, konstaterar Christer.
Därför stod han klockan 05.30 på måndagsmorgonen i foderblandaren för att ösa foder till lastarvagnen bredvid där sambon Sara arbetade.
Christer hade slagit av strömmen till den stora motorn på foderblandaren. Men han hade missat den lilla motorn, som går igång när fodret kommit ner till en viss nivå i blandaren. Maskinen fungerar så för att karet ska tömmas på rester som annars kan förorena fodret.
– Jag står där i blandaren med högaffeln för att ösa ur fodret. Då hör jag hur motorn går igång på hög hastighet. Jag både ser och hör det. Nu händer det som inte får hända, säger Christer.
När den lilla motorn gick igång, började de två stora skruvarna som de 14 knivarna är monterade på, att rotera för att mala innehållet. Christer minns inte hur, men på något vis lyckas han kasta sig upp på väggen av karet där röret går runt maskinen. Där klängde han sig fast.
– Jag måste ha gjort det i ren panik, säger han.
”Älskling, lever du?”
Sambon Sara stod uppe på en stege i närheten när olyckan inträffade.
– Jag hörde när motorn startade. Det var helt tyst innan, men nu startade den. Det var ett motorljud och så skrek ju Christer direkt. Jag hoppade av stegen och stängde av maskinen.
Det hela gick väldigt snabbt. Sara tror att det tog högst ett par sekunder. Men Christer var redan allvarligt skadad av de enorma, sågtandade knivarna.
Vad tänkte du när det här hände?
– Jag tänkte: ”Helvete, det här händer inte”.
Sara kunde inte se Christer där hon befann sig. Hon skyndade runt maskinen som har höga kanter.
– Jag visste inte hur illa det var. Jag ropade till Christer: ”Älskling, lever du?”. Han bara skrek därinne.
När Sara kom runt maskinen, såg hon Christer som stod och höll sig i räcket med sin vänsterhand.
– Jag minns att jag frågade: ”Är du skadad?”. Då såg jag att benet låg åt fel håll i byxorna och att ena armen var väldigt skadad.
Sara ringde räddningstjänsten.
– De frågade om han blödde mycket. Det var väldigt svårt att se i mörkret och med allt foder. Jag visste inte ens om benet var helt av eller inte.
Konstig vinkel
Christer minns hur han lade sig ner i karet och försökte att hålla armen högt för att inte förblöda.
– Jag tyckte det tog lång tid innan ambulansen kom. Jag var ju medveten i stort sett hela tiden. Ett kort tag drömde jag och tänkte: ”Nej, det här har inte hänt – det är en dröm”. Men det var det ju inte.
Han såg på sitt ben som låg i en konstig vinkel.
– Det blödde inte så mycket då. Men jag såg ju och kände att det var av, själva skelettet då och det stora såret där. Och handen kändes konstig. Jag blödde och kunde inte räta ut fingrarna, bara tummen. De andra fingrarna bara hängde.
Ambulans och brandkår anlände för att hjälpa Christer. Han berättar att han fick ”något att sova på”.
– Det sista jag tänkte innan jag somnade var ”frågan är om jag får behålla benet. Nästa gång jag vaknar har jag inget ben kvar”.
Christer fördes till sjukhuset i Västervik, där han blev kvar i drygt tre veckor. Såren blev inflammerade, han fick feber och behövde antibiotika. Christer berättar att det var djurfoder och smuts i benpiporna.
När han började må bättre flyttades han till universitetssjukhuset i Linköping, där hans arm och ben opererades.
– Vården var väldigt bra hela vägen. Jag var hemma igen till första advent, berättar Christer.
Efter olyckan var Christer och Sara glada över att han hade alla kroppsdelar i behåll. Samtidigt oroade sig Christer och trodde att han skulle bli handikappad.
– Den 27 december togs gipset av, och då kunde jag i princip inte röra ett enda finger. Jag tänkte att det här blir en lång resa innan jag kan vara nöjd med handen igen. Om jag ens någonsin blir nöjd.
Nu har det gått ungefär tre månader sedan gipset togs av. Christer konstaterar att allt gick över förväntan.
– Jag fick bra övningar från sjukgymnasten som har hjälpt. Jag har fortfarande lite svårt att vrida handleden, men handen funkar i huvudsak. Jag kan till och med såga med motorsåg och skruva i saker.
”Många som bryr sig”
Christer berättar om tacksamheten till sambon Sara.
– Hade jag varit ensam där, då hade jag inte kunnat berätta om det här. Då hade jag nog varit död.
Sara vill tacka alla vänner och bekanta som hjälpt till – och såklart döttrarna Felicia och Moa.
– Jag är fruktansvärt tacksam för all hjälp och stöd. Felicia har verkligen steppat upp 100 procent och tagit stort ansvar på gården med mjölkning och djurhantering. Och alla som har bakat och lagat mat. Det är många som bryr sig.