Clarkson: När gör Ferrari en halvkombi?
Publicerad 2013-10-31
Den sanna sportvagnens återfödsel
Mindre effekt!! Visst är det helt osannolikt att få höra Clarkson säga en sån sak?!
Men han har hittat ett sätt att komma undan den väpnade hästkraftskampen.
Till mina kollegors stora förvåning avslutade jag nyligen ett tv-inslag med provkörning av Ferrari F12 genom att hävda att bilen hade varit bättre med lite mindre effekt. De trodde att jag kanske hade blivit galen eller att jag skämtade. Galen hade jag inte blivit. Och inte skämtade jag heller.
Det är ju självklart att vi måste beundra Ferrariteknikernas förmåga att krama ur drygt 100 hästar per liter från den där stora V12-motorn. Vi måste också beundra firmans chassikillar som har konstruerat en vagga som kan hantera denna kolossala eldkraft. F12-modellen fungerar. Den är ett underbart och genialiskt prov på ingenjörskonst.
Men bilen är också jäkligt skrämmande. Man vet ju att de smartaste och bästa krafterna har jobbat med kabeldragningarna i antispinnsystemet, och på karossformen, så den ger precis rätt dos av downforce. Men man vet också att kontaktytan mellan däck och väg ryms på ett A4-papper. Mer än så är det inte som klistrar bilen mot vägen. Det enda som lyckas få hem chauffören på kvällen.
Precis det där är det man tänker på när man ger järnet. Och det är därför som man bara några få sekunder senare lyfter foten igen. På en väldigt våt väg mitt i England körde jag inte med full gas i mer än två sekunder, om ens det.
Den tiden delades upp på följande vis. Under den första sekunden tänkte jag: ”Wow, så jäkla häftigt!”. Och under andra sekunden tänkte jag på min mamma …
F12 är inte alls ensam om det här. Man har samma känsla av att ha tappat lite av kontrollen i den nya Pagani Huyerreuuryergh. Och i Mercedes-Benz SL Black.
Visst, den här sortens bilar ger dig en särskild status bland dina kompisar. Min bil är starkare än din, vilket betyder att min snopp måste vara längre. Men vad är det för vits med all den där effekten om man aldrig vågar använda den?
Varje bil med mer än 700 hästkrafter är löjlig. Man behöver aldrig nånsin mer än 500 hästar, och vill heller aldrig ha det. Och om sanningen ska fram så räcker det med 250, åtminstone för det mesta. Detta resonemang för mig på ett smidigt sätt till den nya Volkswagen Golf GTI, generation 7.
I sju dagar körde jag runt i England med en sådan. Jag åkte till Stratford och Guildford och Oxford och Rugby i den. Jag använde den i London och på motorvägar. Jag använde den på snabba huvudvägar och på lantliga småvägar. Och aldrig, inte en enda gång, tänkte jag: ”jag önskar att den vore lite snabbare”.
Den är en fantastisk bil, den nya Golfen, och jag är väldigt frestad att byta in min Mercedes Black – som börjar bli gammal nu – och köpa en. Men om jag gör det kommer jag hela tiden att fundera på om jag just har slösat bort 125 000 kronor.
Just den summan kunde jag nämligen spara om jag i stället för Golfen köpte en trist rackarns Ford Fiesta. Jag menar det, för allvarligt talat: behöver man nånsin mer bil än så här?
Jag tror inte att Ford gjorde det avsiktligt. Jag tror att man beslöt sig för att göra en hottad version av Fiesta, av marknadsföringstekniska skäl, och så köpte man helt enkelt in alla delar som behövdes. Och ändå lyckades man på något märkligt sätt hitta det perfekta receptet.
Man skulle kunna tänka på det som ett parallell-fall till Alexander Fleming, som joxade med sina sporer och mortlar tills han en dag råkade skapa den perfekta antibiotikan, penicillin.
Detta går till och med att bevisa, för bara tre månader efter försäljningsstarten har Ford sålt hälften av hela årets tilldelning. Företaget var helt enkelt inte förberett på den succé man skapade.
Trots att den turbomatade 1,6-liters EcoBoost-motorn – korkat namn – kan leverera 200 hästar under korta perioder så ger den under större delen av tiden 180 hästkrafter. Låter lite tunt. Men det är det inte.
På väg A44 mellan Woodstock och mitt hem i Chipping Norton finns det bara tre ställen där man med en vanlig personbil kan köra om den allestädes uppdykande Peugeoten. I en motorstark vagn finns det fem ställen. Men så pigg är den lilla Forden att jag fann ett sjätte ställe.
En del av förklaringen ligger i att man inte behöver bekymra sig om att först köra om och sedan få ner farten tillräckligt mycket för att klara nästa böj. Det beror på att detta är en sån där bil som kan ta vilken kurva som helst i vilken fart som helst. Den har nån sorts elektronik som ger samma resultat som en mekanisk diffbroms fram, och den fungerar alldeles utmärkt. Det är som om den slänger ut stödben i böjarna, och det innebär att G-krafterna vanställer förarens ansikte, å det grövsta, innan däcken tappar greppet. Detta innebär att man vågar använda all effekt precis hela tiden. Resultatet är helt enkelt att effekten i den här bilen aldrig är läskig. Man grimaserar aldrig; man kör med ett leende brett som ett rejält uppställ.
Men visst måste väl ändå den lilla Forden vara en smula spartansk invärtes kanske du tänker, åtminstone i jämförelse med en Ferrari F12? Du har förstås rätt. Men Fordinteriören är på intet sätt enkelt råbarkad.
Vad är det egentligen man behöver i en bil nu för tiden? GPS så klart, och luftkonditionering. En skaplig stereo med förmågan att spela musik från ens Ipod är också ett krav. Liksom säten som vårdar och stödjer på precis de rätta ställena. Forden har allt detta och om man kikar i tillvalslistan finns det en hel massa annat också. Med lite pengar kan man förvandla sin Fiesta till en Mercedes S-klass.
Fast Forden är lättare att parkera. Och snyggare. Och den är en halvkombi så man kan sätta hunden i skuffen.
Och naturligtvis svamlar jag bara. För om man vill ha en Mercedes S-klass, eller en Golf GTI eller en Pagani Huyerreuuryergh så tänker man knappast: "Nej, det skulle vara vettigare och lika kul med en lite hottad Fiesta i stället”.
Och så återvänder jag till startpunkten, Ferrari. Deras kommande modell, Ferrari LaFerrari, ger med KERS-systemet inkopplat omkring 1 000 hästkrafter. Detta är häpnadsväckande. Men sedan då? Den logiska slutsatsen är att det en vacker dag kommer att tillverkas en bil med en miljon hästkrafter.
Eller en miljard. Och eftersom det vore opraktiskt kan man anta att jakten på effekt förr eller senare måste upphöra. Jag föreslår att man avslutar detta effektkapitel nu.
Det innebär att Chris Rea hade rätt hela tiden. I åratal har han skrivit sina låtar på helgerna medan han i veckorna har trackat Ferrari och hävdat att de är på väg åt fel håll och att de borde bygga bilar som Caterham R500. Fast snyggare. Han skickar till och med designskisser på hur en modern Hajnos skulle se ut.
Tja, det är hög tid att de lyssnar, för när hästkraftskriget tar slut – och det måste ta slut – så kommer den nya trenden att gälla låg vikt och finess. Det är så den sanna sportvagnen kommer att återfödas.
Ford har visat att det är möjligt att ha jättekul med en framhjulsdriven 1,6-liters halvkombi. Föreställ dig nu en bil i den storleken och med ett Ferrariemblem. Dreglar du? Jag gör det.
Jeremy Clarkson
