Robert Collin: Man blir glad

"C3 har det mesta - men Getz blir inte en ny Atos"

På 1950- och 60-talen var Citroën världsledande på små fiffiga bilar.

Lillcittran CV2 med sin korrugerade plåt, sin extrema fjädring och sin modesta motor lämnade ingen oberörd.

Och efterföljarna Ami och Dyane i typisk 1960-talsdesign men med samma bräckliga krocksäkerhet var självklara statister i Jacques Tatis filmer.

Men hur gick det sen? Vem minns 1970-talets Visa, 80-talets AX eller 90-talets Saxo?

Väljästa bullen C3 bryter tre decennier av fransk småbilsanonymitet. Den är fräck, man blir glad bara av att titta på den och ännu gladare när man kör iväg. Allt stämmer. Den är rymligare än yttermåtten avslöjar, den är kul att köra och säker på vägen.

Bra plats för barnen

Barnen i baksätet har gott om plats och framför allt alldeles utmärkt sikt åt sidorna och framåt, viktigt för att de inte ska känna sig instängda och bortglömda.

Koreanska Hyundai har kortare traditioner men redan en klassiker bland de allra minsta. Högbygget Atos för rekordlåga 69 900 kronor kom samtidigt som Mercedes A-klass för fem år sedan men kostade bara hälften och vägrade att välta.

Nykomlingen Getz för tyvärr inte utvecklingen framåt. Bilen är konventionellt uppbyggd, är trängre än den ser ut, har jassåbetonade köregenskaper, formgivningen är en enda lång gäspning och att bilen säljs i Sverige utan strålkastarspolning är skamligt!

Stulna älgskyltar

Getz lanserades i Sverige med budskapet att den konstruerats för att klara "det tyska älgtestet". Vad jag vet är älgtestet en svensk uppfinning, även om det råkade välta en tysk bil. Och märkvärdigt bra i undanmanövern är Getz inte alls.

Jag ringde Hyundai och frågade vad dom menade.

"Jo, med fällt baksäte kan tyskarna få med sig sina nystulna älgvarningsskyltar", fick jag till svar.

Robert Collin