Volvo XC70 – ingen fröken i öken

Robert Collin hårdtestar Volvokombin genom Baja-öknen i Mexiko.

Vi skulle korsa Bajahalvön, väglöst land där kaktusarna är stora som träd, hjulspåren djupa som krondiken och GSM-telefonen stendöd.

Expeditionen var ett äventyr till och med för oss biljournalister som sett och kört allt. Nu skulle männen sållas från pojkarna.

Indiana Jones, på riktigt.

DAG 1: Fel bil, eller?

Det lilla tvåmotoriga propellerplanet studsade till ett par gånger på flygfältet vid stranden och släppte ut oss nio passagerare. En mexikansk statstjänsteman med trött blick kollade pass.

Vi åt sen en snabb lunch, tog våra vattenflaskor och letade rätt på bilarna.

Men hallå?! Vad är det där för bilar? För den här resan krävs en Landrover Defender, eller åtminstone en Toyota Landcruiser med vinsch. Stabila rambyggen med lågväxel och differentialspärrar.

Och här på stranden i Loreto står det bara några Volvo V70 kombi.

Visserligen den där versionen med aningen höjd markfrigång och en enkel typ av fyrhjulsdrift. Och skärmbreddare i plast och låtsashasplåtar.

Men vi har ju kommit ända från Europa för att korsa Baja, göra samma resa, delvis i samma spår som det legendariska ökenrallyt Baja 1000.

Pinsam wannabe

Och jag har läst i biltidningar att Volvo Cross Country, eller XC70 som den kallas numera, bara är en pinsam wannabe, en kombi med jeepattribut för folk som inte har råd med en riktig jeep.

Det märkligaste av allt är att vi just kommer från Arizona där vi kört Volvo XC90 med den nya V8-motorn, den bilen hade väl åtminstone passat l-i-t-e bättre här?

Efter förmaningar och varningar om alla tänkbara faror kör vi iväg, men den första etappen går på riksvägen Mexiko 1 och största faran där är att köra ner för ett stup eller frontalkrocka med en långtradare.

Snacket på kvällen över en flaska lokal öl på den där baren i Mulegé gick mest ut på att vi, som ju redan var riktiga män, hade sett värre saker. Och att den frökenbetonade XC70 var fel bil.

DAG 2: Stenar, sand & vatten

Nästa dag var det asfalt tre kilometer, sen var vi ute i djungeln.

Visst, ibland liknade vägen en väg men ingen annan ville köra där och om jag kört med privatbilen hade jag tagit det mycket försiktigt, förmodligen vänt tillbaka.

Men nu var det BAJA! Full fart över stock och sten, över sand dyner och genom vattendrag. Riktiga jeepar

brukar uppge vadningsdjup, angivet

i exakta centimeter. Sånt imponerar både på oss biljournalister och på kunderna.

Volvokombin XC70 har inga såna uppgifter.

Därför blev jag lite orolig när det första vattendraget bara blev djupare.

Nästan hela kylaren försvann i vattnet och det skummade mot rutorna.

Men motorn protesterade inte och sen körde min medresenär Claes Johansson på Teknikens Värld fram och tillbaka över vattendraget fem sex gånger innan jag var nöjd med bilderna. Och det fortfarande utan en hostning, och utan att det sipprade in en droppe vatten i bilen.

Övermänskliga påfrestningar

Djungeln övergick efter ett par timmar i stenöken och enda skillnaden mellan öken och väg var att de största stenblocken var skuffade åt sidan.

Fjädringen utsattes för övermänskliga påfrestningar men inne i bilen gick färden förbluffande bekvämt. Citroën hade inte gjort det bättre.

Våra bilar hade det nya elektroniska FourC-chassit som ställer sig automatiskt efter körförhållandena.

Chassit strävar alltid efter att ge största möjliga komfort, men styvar upp sig på bråkdelar av en sekund när det behövs för körningen.

Volvokillarna hade kört sträckan flera gånger för att reka och då visade det sig att bilar med normalt chassi inte klarade de extrema påfrestningarna. Stötdämparna fick jobba så mycket att oljan i dem blev så varm att dämpningen upphörde.

Med FourC märktes ingen mattning alls. Bara total kontroll samtidigt som komforten var överdådig.

Så övergick stenöknen i sandöken. Nu fick fyrhjulsdriften bekänna färg.

Volvos system, utvecklat och tillverkat av svenska Haldex, är i grunden framhjulsdrivet men så fort ett framhjul börjar spinna loss griper bakhjulen in. Samtidigt aktiveras alla fyra bromsarna och antisladdsystemet så att det hjul som för ögonblicket har bäst grepp också får mest kraft. Hjul som tenderar att börja spinna bromsas ner, hjul med grepp driver vidare.

Simpelt lågprissystem

Jag har läst i biltidningarna att Haldexsystemet är ett simpelt lågprissystem som kanske höjer ägarens image men som inte fungerar i terrängen.

Bajarallyt, det riktiga, hade passerat dagarna före och hjulspåren i sanden liknade en puckelpist. Det var upp och ner, och här hade jag överhuvudtaget inte övervägt att köra vidare med min egen privatbil.

Men nu var det BAJA, full fart med Volvokombi och Haldex. Systemets elektronik jobbade oupphörligt, distribuerade ut lämpligt med kraft till rätt hjul och bilen tuggade sig fram utan att jag ens märkte hur reglersystemet arbetade. Haldex gjorde sitt jobb tyst och diskret.

Till slut blev ändå puckelpisten för jobbig och vi svängde ner mot stranden och fiskebyn El Dátil. Stilla havet rullade in med perfekta surfvågor och än en gång blev vi varnade för Bajas faror. Den här gången för bottenlösa kvicksandshål. "Håll er till spåret", löd stallordern.

Stranden var flera hundra meter bred och övergick till saltöken inåt land. Hägringarna var autentiska och lurade oss gång på gång: men nu m-å-s-t-e det vara havet framför oss...

Mellan de bottenlösa hålen var underlaget stenhårt, så hårt att det faktiskt tjöt om däcken i kurvorna. Jo, det tjöt som på asfalt och det var lika slätt. Hastighetsmätarnålen pekade upp mot 200 - mitt på stranden. En märklig känsla.

I den farten tog de fem, sex milen längs vattenbrynet snabbt slut och vi vände inåt land igen på en väg utan trafik.

Annat ljud i skällan

Mer stenöken, ett par timmar till. Sen plötsligt civilisationen i form av missionen San Ignacio, en sömnig by runt ett torg med en mäktig kyrka.

Mer lokal öl på en bar vid torget och mer bilsnack. Men med en annan ton i diskussionen. Den där plastikopererade Volvokombin har större kvaliteter än utandömet antyder. Men vi undrar om bilarna verkligen ska hålla för en etapp till i samma stil. När ska grejerna börja ramla isär, när börjar det skramla, gnissla och gneka? Och om inte annat: När kommer första punkan?

DAG 3: Dödens väg

Den tredje dagen börjar med en kortare asfaltsträcka där kors med färska blommor kantar vägen.

Så upptäcker jag ett veritabelt mausoleum och vi stannar till. Manuel Espinosa blev inte ens 24 år innan han körde av vägen med sin pickup. Delar av bilvraket bildar en andaktslund där släktingarna vårdar den unge bilförarens minne.

Sen börjar öknen igen. Först sand, sen sten, sen är havet där igen och vårt mål, en gård med det stolta namnet San Francisquito, Lilla San Francisco, eller kanske Småhelige Franciscus. Det är ett par hus på stranden där en familj har en servering och några uthyrningshyddor.

Vi äter grillad fisk, dricker lokalt öl och väntar på Beechcraften som ska hämta oss.

Den kommer efter en timme, cirklar ett varv och landar på stranden mellan de vitmålade stenar som markerar start- och landningsbanan.

Ombord finns ett nytt gäng som ska köra i våra spår, men i motsatt riktning. När de får höra alla varningsord tankas bilarna ur blåmålade 200-litersfat. Någon service hinns inte med. "Men det behövs inte heller", säger Volvos tekniker med självförtroende.

SUMMERING: Kombin håller!

Efter att XC70:orna körts fram och tillbaka genom Baja under några veckor är skadefacit en sönderbruten bakre kofångare och ett par sönderslagna bakre hasplåtar. De tålde inte puckelpistkörningen. Dessutom en punktering. Och ingen klagade någonsin över skrammel, gnissel och gnek.

Och ingen av oss som korsat Baja gör sig längre löjlig över den där Volvokombin som kallas XC70.

Robert Collin