Trögstyrt - men visst kan du ha kul vid ratten

Volvon luras - den gasar och styr nästan lika snabbt som sina konkurrenter

Jag minns de allra första testdagarna hösten 1999 med då helt nya Volvo V70.

Under en osedvanligt lång testdag körde jag nya V70 tillsammans med racerföraren, flerfaldige STCC-mästaren, Fredrik Ekblom.

Vi körde en rad olika körprov på tre av Sveriges racerbanor: kurvrika Gelleråsen, snabba Anderstorp och Mantorp Park.

Vi körde fort och länge på racerbanorna med V70. Och – viktigt – bilen svarade hela tiden korrekt och snabbt vid alla manövrer.

Både Ekblom och jag blev imponerade.

Balansen var – och är fortfarande – nästan neutral.

Med det menas att V70 varken är utpräglat under- eller överstyrd.

Fint väggrepp

Kraftigt bidragande är den fina viktfördelningen. Batteriet, tanken och flera andra tyngre komponenter är placerade långt in mellan hjulaxlarna. Motorhuven är från början gjord av lättviktig aluminium.

Vi noterade varvtider, vi provocerade bilen hårt, vi körde undanmanöverprov och noterade att V70 var kvickfotad, säker med fint väggrepp.

Samtidigt konstaterade vi – lite överraskade – att det går utmärkt att ha kul även med en drygt 1,5 ton tung familjekombi om man nu råkar befinna sig på en avlyst racerbana.

För ute på våra vanliga vägar upplevde vi i stället V70 som – trög.

Boven i dramat är styrningen i V70. Den saknar den känsla av direkthet som exempelvis Ford Mondeo och Opel Vectra ger.

Dessutom hänger inte styrservon alltid med när man rattar snabbt, fram och tillbaka.

Kritiken mot styrningen i V70 har hängt med i alla år – och den kvarstår således.

Jag har genom åren kört en lång rad av V70-modeller, på olika underlag.

Och oavsett om de haft 140, 170, 210, 250 eller 300 hästkrafter och drivits med framhjulen eller med fyrhjulsdrift känns det alltid som om en V70 tar lite tid på sig innan den reagerar på rattutslag och gaspådrag.

Men till viss del luras bilen.

Den gasar och styr nästan lika snabbt som konkurrenterna. Och reaktionerna är kvickare än i exempelvis Citroën C5. Men V70-chassits dämpning av alla karossrörelser är så stark att den bidrar till den sävliga, känslolösa körupplevelsen.

Matad med valium

V70 kränger mindre, den niger inte heller lika mycket som konkurrenterna vid hård inbromsning. Och alla varianter av Volvo V70 har påfallande lugn gång.

Det är så man ibland undrar om den matats med valium.

Förarplatsen och körställningen, slutligen, har i V70 fått beröm av alla.

Ratten, förarstolen, speglarna – allt är lätt att ändra. Och ännu har jag inte träffat någon som inte kunnat finna sin favoritkörställning i V70.

Även sikten är bra. Och en stor fördel gentemot flera konkurrenter är att vindrutestolparna inte stör sikten snett framåt.

V70 är alltså lugn och körsäker. Inte lika spännande, lika körglad som konkurrenterna. Utom möjligen när man kan gasa fullt på racerbanan.

Volvo V70: Köregenskaper

Thomas Berggren