En Picasso för folket

Nya Citroën C4 Picasso är en utomordentlig familjebil – med en lite för livlig styrning

C4 Picasso är fullproppad med kluriga finesser och kvalar in som en äkta Citroën, trots att bilen saknar den unika gashydrauliken.

Picasso svävar istället superbekvämt på stålfjädrar fram och luftfjädring bak, kanske alltför bekvämt. Köregenskaperna är inte bilens starka sida.

Nya Picasso är större än konkurrenterna i den lilla familjebussklassen. Längre, mycket bredare och betydligt rymligare. Och insteget till de två bakersta stolarna är så enkelt och listigt att man undrar varför ingen kommit på det tidigare.

I alla andra familjebussar är det riktigt krångligt och tungt att kravla in där bak. I nya Picasso fäller man upp sittdynan i mittenraden som en biostol, för fram stolen mot framsätet och har ett stort plant golv att kliva in över.

Och väl på plats där bak sitter man över förväntan. Visserligen lite lågt – men betydligt bättre än i konkurrenterna.

Inga knän vid hakan

Dessutom ser man mycket bättre! Vindrutan i Picasso är dragen långt upp vilket ger en enastående utsikt framåt.

I den mittre stolsraden sitter tre personer alldeles utmärkt med hög sittställning och bra stöd för låren. Inga knän uppe vid hakan. Och sikten genom den jättestora vindrutan är förstås ännu bättre än där bak.

Ljuset, sikten och rymden gör resan i Picasso trivsam på vilken av de sju platserna man än sitter och den som inte nöjer sig med den högt uppdragna panoramavindrutan och de stora sidorutorna kan köpa till ett glasat tak.

Formgivningen ansluter till den vanliga C4-modellen, den bil som jag själv var med och gav utmärkelsen ”Världsbiljuryns designpris” tidigare i år. Det är effektiva, spännande former utan krusiduller som kommer att stå sig i många år.

Inne i bilen är det lika avskalat och

rent, utan citroënska besynnerligheter men med många kluriga detaljer.

På förarplatsen är det unika fasta rattnavet från vanliga C4 kanske viktigast. Ett fast rattnav gör att krockkudden alltid har en upp- och en nersida och kan optimeras på ett annat sätt än i ett rattnav som kan vara vridet hur som helst.

I bilar med den nya sexstegade och automatväxlade EGS-lådan har växelföraren krympt ihop och flyttat upp på rattstången och liknar spaken i de legendariska Paddorna. Det ger plats för ett stort kylt fack där växelspaken brukar sitta.

Picasso är för övrigt fyllt av förvaringsfack. Att facken tänds när man öppnar locket är inte märkvärdigt, men att dörrfacken blir belysta när man stoppar ner handen är en rolig finess. Och på natten har bilen en behaglig stämningsbelysning, även där bak.

Fem stolar i golvet

När Picasso ska köra last fälls de fem bakre stolarna ner i golvet och ger ett helt plant utrymme.

Citroën betonar att nya Picasso är ”dynamisk”, det betyder sportig utan att vara stötig. Men tyvärr är den tulipanarosen inte uppfunnen än.

Styrningen är exakt, snabb och mycket känslig runt mittläget. Man svänger en aning på ratten och bilen styr in direkt. Men fjädringen är på tok för mjuk för att bilen ska hänga med i svängarna. För när framhjulen styr iväg kränger bilen betänkligt och kan till och med sladda iväg i motsatt riktning med bakaxeln.

Lite grann som de styrsnabba bilarna från Ford.

Automatlådan är inte bra

Citroën måste nog justera chassit en aning, lite långsammare styrning (åt Volvo V70-hållet), eller offra lite av komforten. Båda justeringarna kan göras utan att de ”dynamiska” egenskaperna eller komforten blir särskilt lidande.

Den nya EGS-lådan är inte heller riktigt bra. Bättre än tidigare generationers automatiskt växlade mekaniska lådor men fortfarande väl långsam och ryckig. Volkswagens låda med dubbla kopplingar är överlägsen, men också minst dubbelt så dyr.

För den som inte tycker om att växla manuellt är EGS ändå ett hyfsat alternativ till den konventionella automatlåda som också erbjuds, eftersom den är betydligt billigare och dessutom snålare på bränsle. Till och med snålare än med vanlig manuell växellåda.

C4 Picasso kommer till Sverige lagom till jul, en julklapp som hela familjen kommer att tycka lika mycket om.

Robert Collin