Trehjuling på speed

"Även om den saknar ett hjul, har den inte tappat bort det viktigaste av allt: glädjen"

Ta en klassisk brittisk sportbil. Ta sedan bort ett hjul och lägg till en ärevördig amerikansk motor.

Då får du en av bilvärldens roligaste bilar.

Det går en linje mellan retro och vintage som är farlig att passera. Retro är något chict, något nyligen föråldrat och inlindat i silkeslena minnen. Vintage, ja, vintage är bara gammalt. Jag uppskattar inte – som en allmän regel – rynkanfrätta, extra-mogna damer. I grunden ligger skillnaden i en enkel tumregel: ”retro” är bilvärldens motsvarighet till att träffa en puma.

Man har fortfarande några relevanta referenspunkter och kommer förmodligen att lära sig något praktiskt. ”Vintage” är en relation med en levendeldoftande pensionär. Ingenting fungerar som det brukade göra och även om det förmodligen var utmärkt på den tiden det begav sig, luktar det lite unket och är väldigt otydligt. Säg så här, om någonting – vad som helst – kräver en startvev för att det ska komma igång, då är jag inte intresserad.

Vilket är orsaken till att Morgans känns lite tvivelaktiga. För Morgan stannade ”nuet” runt 1950 och sedan misslyckades de att starta om. Okej, det har funnits ögonblick av Batmanliknande briljans – Morgan Aero SuperSports ser vansinnig ut, Eva GT-konceptet väldigt flott – men huvudnumret är Plus-seriens bilar, vilka upplevs en liten smula … vintage light.

Så, varför ler jag omedelbart så brett att det ser ut som om jag ska försöka svälja mitt eget huvud när jag spänner fast mig i den avsky­värda tidsmaskinen, den ”nya” Morgan 3Wheeler?

Kanske för att den skapar ett avgasljud exakt likadant som medelålderskrisande Harleys, som jag tycker så mycket om men aldrig skulle erkänna att jag gjorde, ett slags långsamt, blött, dovt ljud från två stora cylindrar. Ett klibbigt gurglande från en V-twin, en klistrig, limaktig sak som ökar till ett rytande som kunde utmana en katt var som helst över 3 000 varv per minut.

Det kanske tar slut helt och hållet vid 5 000 varv men det spelar ingen roll. Det här är i grunden soundtracket till Easy Rider, utan det irriterande motorcykelkörkortet.

Kanske är det för att jag råkade få köra en mörkgrön version med hajtänder inspirerade från brittiska flygplan från andra världskriget. Och för att de första två människorna jag stötte på vid Morganfabriken var två tyskar (jag hittar inte på detta) samtidigt som jag gjorde en burnout med bakhjulet frenetiskt rykande. I det här ögonblicket började jag upphetsat – och ganska högljutt – att återge av ledmotivet till filmen ”De flög österut”. Meningslöst, omoget och ändå … roligt.

Man förändrar varje handling och reaktion omedelbart när man kilar ned sig i 3Wheelers sittbrunn. Man blir omedelbart en annan. Och den personen heter något i stil med Ess. Eller möjligen Ginger.

Men först lite fakta. Den nya 3Wheeler inte är så mycket en hyllning till originalet, som ett återskapande. En stålrörsram med en parasitisk trästruktur klädd i aluminium plåt och med en tvåliters Harley Davidson V-twin uppe­ i fronten som föder 115 hästkrafter och 136 Newtonmeters vridmoment.

Motorn är även bokstavligt talat i fronten. De glänsande, fyrkantiga spirorna sitter framför framaxeln och driver det enda bakhjulet via en miniatyr-kardanaxel och en tandad drivrem, liknande de som driver kompressormatade motorer – eller motorcyklar. Och det är ungefär alltsammans.

Det finns två säten i sittbrunnen – jag vägrar att kalla den kupé – några instrument, några reglage, en ratt och en växelspak, två små vind­rutor och känslan av att du just har spänt fast dig själv i en torped, eller i världens snabbaste kanot.

Det här borde totalt sett vara skräp. Vilket jag också var helt och hållet beredd på. Jag tog med mig flyggoggles och en keps – bättre att omfamna känslan av vintage och snällt ta hånet. Men efter ett tag slänger jag ned dem i fotutrymmet på passagerarsätet och återgår till solglasögon. ”Trean” är bättre än så.

Men först måste vi bli klara över exakt vad det är vi har att göra med, för en varning: Jämfört med nästan allting modernt med en böjelse för prestanda, är Morgan 3Wheeler inte särskilt snabb, känslig, exakt eller här särskilt imponerande vägegenskaper.

Den är tillräckligt kvick genom växlarna, men stick iväg från stillastående och du kan lätt få remmen att hoppa ett par tänder, vilket resulterar i en serie vassa, hårda missljud och en ryckig färd ur korsningen. Sväng skarpt och Avon-framdäcken – supersmala och uppenbarligen snodda direkt från en motocrosscykel – vrider ut och in på sig själva som trötta fyllon vid lämpliga lyktstolpar, skriker till och kastar sig sedan in i en ivrig understyrning.

Alla försök att bota denna entusiastiska brist på väguppförande med ett aggressivt gaspådrag kommer, såvida det inte är väldigt blött, väldigt halt eller helt enkelt snöigt, att resultera i ännu rakare plogfåror rakt fram – för att slutligen resultera i en rivande och obehaglig smärta när man försöker hugga ned en häck med ansiktet.

Växellådan är fin, snodd från en Mazda MX-5 som den är, men kopplingen använder bara de första sju millimetrarna för att täcka in hela sin funktion. Maximalt vridmoment kommer redan vid 500 varv per minut och utrymmet för pedalerna är litet, så de med stora fötter gör bäst i att packa med små skor. Och, när det gäller utrymme, den är gott och väl över gränsen för klaustrofobisk – åtminstone för den undre delen av kroppen.

Men en oväntad fördel är att jag är rätt säker på att jag inte behöver trepunktsbältet, för även om jag verkligen krockade så finns det ingen möjlighet att jag skulle slungas ut ur bilen utan hjälp av en gigantisk konservöppnare eller en katapult.

På motorvägen är vibrationerna av ett sådant slag att backspeglarna själva skakas ned i en position som är perfekt för att titta på asfalten. Växellådans vinande får benen i ens öron att röra sig så våldsamt att de klapprar, vilket gör dig omedelbart döv. Smågrus blir till dödliga missiler som enbart riktar in sig på din panna, och utslängda cigarettfimpar blir till ett konstigt och ondskefullt hot när de virvlar ned i sittbrunnen som vilsekommen spårammunition och bränner dig i skrevet på ett mycket alarmerande sätt.

Efter att ha kört den några timmar, blir jag övertygad om att det förmodligen är den mest relevanta prestandabilen just nu på marknaden.

En del tvivel kan behöva fördrivas. Stå ut med mig lite till. Du kan köpa en hel rad olika kombibilar för långt under 340 000 kronor som skulle slita den här lilla bilen i bitar – och göra det med en luftkonditionerad, läderklädd lyx och med en stereo som skulle få ens ansiktsfett att darra. Men pressa vilken som helst modern prestandabil på fjärde växeln – du är långt inne på tresiffriga hastigheter med alla – och du kommer att drabbas av en ständig ängslighet över fartkameror. Den där känslan som kommer efter att du kört snabbt någonstans, missat en kamera och snart kan vänta ett brev som upplyser dig vid vilket fängelse du kommer att förlora din oskuld.

Morgans ”Wheeler” alstrar adrenalin på ett helt annat sätt. Inte genom ren hastighet – som efter ett litet tag blir avgjort enahanda – utan genom en storts multisensorisk överbelastning. Ett fysiskt bombardemang. Ett känslomässigt Blitzkrieg.

Morganbilen är så utsatt, så låg och liten, att alla som kör upp långsides bjuds in direkt till din personliga sfär. Ingen plåtburk som skyddar i en trafikstockning. Och det är konstigt nog befriande. Folk – och jag använder ordet i den bredaste tänkbara kontexten – älskar ­Trean. I det mörkaste Birgmingham presenterade sig en man som Exodus med en röst som vacker, smutsig melass – och gav mig komplimanger för bilen. Precis som åtskilliga ungdomar som bär byxor fastspända någonstans söder om deras faktiska rumpor. De knäpper uppskattande med fingrarna och ropar ut sitt gillande.

På motorvägen glider en splitter ny, svart Audi A8 med den långa hjulbasen nonchalant upp jämsides. Den äldre, rojalistiske, polisongprydde karlen i passagerarsätet begrundar 3Wheelern ett ögonblick, tar utmattat ut en tjock Monte Cristo ur munnen och gör mjukt ett ”O” med tummen och pekfingret. Jag blottar tänder i något rått som ska föreställa ett leende och … gör honnör. Det verkade vara det passande att göra.

I den lilla Morganbilen blir du en djupsinnig deltagare i varje resa, i stället för att bara betrakta den genom fönstren i vad som känns som nästan verklig 3D.

Sträck ut handen och du kan bränna dig på avgasröret, slita huden av fingrarna mot asfalten eller ta tag i något på andra sidan sittbrunnen utan att ens behöva sträcka dig. Titta ned och du ser ut över toppen på motorn, du ser delar av fjärdringen studsa och andas, verkligen ser de ben-vridande vibrationerna och de vassa tänderna i andra-världskrigsdekalen reflekterade bakåt i strålkastarnas krom. Det är som att se slaget om Storbritannien live på baksidan av en sked.

Den varma, daltande bomullsvadden av modernitet har tagits bort och du blir omedelbart medveten om att en 3Wheeler inte får dig att se bra ut, den smickra dig inte, bäddar inte in dig i den komfortabla famnen av elektronik. Om du försöker förlöjliga någon, kommer du att bli smutskastad själv. Om du tar till dig upplevelsen, kommer du att köra genom en kurva och skratta huvudet av dig som en berusad muppet-docka. Och det i bara två tredjedelar av den potentiellt lagliga farten för en Kia Ceed diesel. 3Wheeler får allt annat att kännas som ett lik.

Problemet med verkliga vintagebilar är att de tenderar att vara dyra och det uppmanar till försiktighet. Tricket med den nya 3Wheelern är – trots att den ser ärevördig ut – ska köras över allt som en total galning. Accelerera hårt, kasta dig in i rondellerna, kom fram överallt i en kakofoni av ljud. Varva helt omotiverat och dubbeltrampa på kopplingen bara för att det känns bra att höra motorn smälla och låta. Och eftersom det här inte är något nästan ovärderligt historiskt föremål för över en miljon kronor (i grundutförandet kostar 3Wheelern 283 000 kronor plus moms i England), så känns det som om du kan göra det. Du kan starta den och använda den som Gud avsåg – hårt.

”De gör dem inte längre som förr” är en fras som man brukar höra. Bra. För saker brukade ta eld och gå sönder. 3Wheeler startar direkt med en knapptryckning – bokstavligt talat knappen från ett stridsflygplan, som man når under en skyddskåpa som påminner om skyddet över bombknappen – och är modern bara där det verkligen behövs, som Mazdas växellåda.

Resten är så enkelt att det knappast behöver någon förklaring. Jag tror inte att någon har provat men jag misstänker att S&S Harley-­motorn skulle gå lika bra på diesel som på bensin. Vilket återigen lyfter en stor sten av oro från tanken på att äga en; det känns som om du kunde ställa en 3Wheeler i garaget, lämna den där i 30 år, och den skulle fortfarande starta när du ville.

Så. Om vi pratar om rena nöjesbilar, skulle du föredra att den var vansinnigt snabb men att du skulle vara rädd att utnyttja den till fullo, eller någonting som 3Wheelern? En bil som inte är snabb, inte riktigt kan ta svängar, gör lite ont på massor av sätt, låter dig bli våt och gör dig döv? Jag vet vilken bil jag skulle välja. För även om den saknar ett hjul, så har den inte tappat bort det viktigaste av allt: glädjen. Och om en bil kan ge dig detta, då vinner den alla tester som är värda att genomföra.

Tom Ford/TopGear Magazine nr 222 © BBC Magazines