Mon dieu - vilken kombikamp

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-05-08

Två fransoser och en svensk i mellanklassduell

Sverige är ett kombiland.

Nu har vi även börjat vår vandring längs dieselstigen.

Kombinationen bränslesnålhet och lastförmåga lockar, men vilken bil ska man välja?

I landskampen får en svensk stå upp mot två franskbröd.

Volvo V50 bjuder till dans med lilla dieselmotorn 1,6D. Motstånd bjuds av Peugeot 307 SW med samma motor och Renault Mégane Touring med lite större 1,9-litersdiesel.

Och under testet utkristalliserar sig en het fråga.

Är V50 1,6D värd 37 000 kronor mer än motsvarande fransos?

Så stor är nämligen skillnaden mellan Volvon och Pegan, med likvärdig utrustning.

Peugeot har tagit till ett asiatiskt knep, 307 SW är lågt prissatt men har ändå gott om utrustning. Det gör utgångsläget tufft för svensken, men även för Mégane.

Motorerna i första rummet

Huvudfigurerna i detta test är motorerna.

Alla tre är partikelförsedda moderna dieslar, men Renault står ut med en något större och märkbart starkare motor. Mer muskulösa alternativ finns även till V50 och 307 men då haltar jämförelsen prismässigt.

Således framstår Mégane 1,9 dCi som valet för effektsökare. Motorn ger 130 hästar, mot 109 hk i Volvon och 110 hk i Peugeot. Dessutom har Renault en sjätte växel som får ner motorvarvet till 1 800 varv i 110 km/tim. Klart behagligt.

Mégane väger minst och spurtar från 0–100 km/tim på dryga nio se-kunder, hela tre sekunder snabbare än konkurrenterna. Motorljudet är också väldämpat och karaktären mindre hård och knattrig.

Växellådan i 307 har aldrig varit på topp. I testbilen är känslan godkänd, men en trög koppling gör vänsterbenet trött i stadstrafik. Volvon har tvärtom lätt koppling och bäst känsla i växellänkaget. Däremot känns V50 1,6D klenare på riktigt låga varv än Peugeot 1,6 Hdi, trots att det är samma motor. Volvosnurran är också lite mer knattrig.

Även om Renault har ett trevligt effektövertag så räcker de mindre motorerna till i de flesta sammanhang.

Och när det gäller bränsleförbrukning så är det dött lopp. Alla tre drar runt 0,7 liter per mil vid blandad körning. Volvon är snålast när man verkligen anstränger sig.

Det tar inte lång tid att välja den mest körglada bilen i trippeln.

Volvo V50 är rolig oavsett motorval.

Roliga timmen bakom ratten

Man har alltid kul bakom ratten. Även vid hård provokation är bilen lätthanterlig och när väl antisladdsystemet träder in så går det mjukt och känns tryggt. Tvärt emot Mégane kan man säga. Här märks verkligen behovet av ett antisladdsystem. Bilen strävar rakt fram i kurvorna och anti-sladdsystemet griper in mycket abrupt.

Båda bilarna är smidiga i stan, särskilt Renault med sin lättvevade styrning. Denna blir dock en plåga på landsvägen. Där känns bilen vek och tunn och styrkänslan är usel.

Mégane plockar poäng på hög åkkomfort i stan och på långfärd och för att den är tystast i gänget.

V50 väljer den som prioriterar körglädje, men också körsäkerhet. Däremot går bilen lite väl hårt över små ojämnheter. Om man är lång, som jag (196 cm), måste man skjuta bak stolen ordentligt. Då hamnar man nästan i mitten av bilen och dörrstolpen skymmer därmed sidosikten rejält. Filbyten blir besvärligt.

Peugeot då, hur är den att köra?

Jo, 307 SW skiljer sig åt med sin minibusskänsla. Den känns större fast den egentligen är kortare. Lite bylsigare helt enkelt.

Men runtomsikten är god och kupén föredömligt ljus med glastaket.

Pegan rör sig tyngre än Volvon och plogar med framhjulen i kurvorna, men känns mer stabil och definitivt mer solid än Mégane. Antisladdsystemets ingrepp är mjukt och bakhjulen har alltid bra grepp.

Bekväm – men lite bullrig

Fjädringen jobbar bra med stadens ojämnheter och på landsvägen är bilen bekväm, men lite bullrig.

307 SW utstrålar mycket trygg familjebil och väldigt lite sportig livsstilskombi (som V50).

På tal om olika kombifilosofier, här skiljer sig bilarna markant åt.

Volvon har klent med utrymme i allmänhet. Personer med långa ben stör sig på att det är trångt fram. Detsamma gäller faktiskt också Peugeot.

Sittställningen i baksätet är bra i V50 och takhöjd liksom fotutrymme får godkänt.

Men benutrymmet är inget att skryta med. Bagageutrymmet är också undermåligt.

Körställningen är överlägset bäst i svensken.

Riktigt stora personer kommer dock att störa sig på att stolen är i minsta laget. Sittdynan är alltför kort.

Så är inte fallet i 307.

Två+tre+två = sju sittplatser

Stolarna fram har lång ryggdyna och stor sits. Baksätet har tre mindre säten och i bagaget finns plats för ytterligare två separata stolar. De fem bakre sittplatserna passar bäst för småväxta och barn. Kupébredden är inte heller lika väl tilltagen som i Mégane Touring.

Mest knäutrymme i bak bjuder fransoserna, bäst är Renault.

Peugeot har dock överlägset bäst takhöjd. Trollkarlshatt fungerar utmärkt fram som bak.

Sätena i Renault är mjuka, nära på svampiga, men långfärdskomforten är ändå god.

Ett minus i Mégane Touring är att man sitter lågt i baksätet. Knäna pekar mot taket med följd att sittdynan inte ger något stöd. Dessutom gör den höga fönsterlinjen det svårt för barn att se ut.

Att kunna stuva undan diverse pryttlar är viktigt i en familjebil.

Och här har Volvo en hel del att lära av fransmännen.

Förvaringsfacket bakom mittpanelen är idiotiskt. Förvara inte saker där! Om de ramlar ur kan de hamna bakom bromspedalen – precis när du tänkt bromsa.

I allmänhet är det klent med förvaringsutrymmen i V50. Dörrsidofacken är ett skämt.

Smartaste stuvutrymmena har Mégane, särskilt dörrfacken är ett föredöme.

Läs också:

Martin Ström, text & foto (-)

Följ ämnen i artikeln