”Min bil drar mer, men jag får fler brudar”
Uppdaterad 2012-12-20 | Publicerad 2012-11-20
Clarkson: Missunnsamhet är för otrevliga idioter
Min kollega och vän på Sunday Times, A.A. Gill, påpekade nyligen skillnaden mellan brittisk och amerikansk humor: Amerikanerna gillar att skratta med människor de tycker om, som Joey i ”Vänner”, medan vi britter skrattar åt folk vi ogillar. Typ Basil Fawlty och David Brent.
Man skulle kunna hävda att det beror på att USA har 312 miljoner dumskallar som inte begriper ironi, och att vi här hemma är hälsosamt cyniska. Men jag misstänker att sanningen är att de är rätt så trevliga, medan vi inte är det. För en stund sedan dog min hund och jag gjorde ett experiment: jag skrev om det på Twitter. Alla borde begripa att när ett husdjur dör så är husse och matte lite upprörda och kan behöva lite sympati. Och det skulle man få i USA, men inte i Storbritannien.
Några ögonblick efter mitt Twitter-inlägg var det en man vid namn Ryan Paisey som frågade ”Hur luktar hon?”. Adam Farrow tyckte inlägget var ”lite kul”. Phil May undrade om det var James Mays fel, medan Tom Green skrev ”Bra”. Allt detta hände på mindre än det Twitter kallar 0 sekunder. Nu har det gått fem minuter och det är fortfarande en strid ström av otrevligheter. Och detta stärker min teori: britter är otrevliga idioter. Det var vi som uppfann koncentrationslägren och det internationella slaveriet. Avrättningsmetoder som hängning, dragning och fyrdelning kom vi också på. Och vem skickade vitryssarna hem till Stalins slakt? Japp, det var vi. Min bästa kompis i mellanstadiet brukade tvinga ner alla möjliga varelser som han hade hittat i trädgården i diskhons avfallskvarn. Han var britt. Jag lovar att vi uppfann mobbning också.
På vägarna kan man hitta fler bevis på vår nedärvda grymhet. Förra veckan provkörde jag den magnifika Ferrari 458 Spider, och jag är helt övertygad om att folk hade varit mindre hatiska om jag hade sprungit runt i ett köpcentrum i naziuniform och Ku Klux Klan-strut och kidnappat små barn. Budskapet var kristallklart: ”Den som kör den där bilen har blivit rik på att utnyttja arbetare, jag tänker fan inte släppa in honom i luckan framför mig.”
En amerikansk lodis som får syn på en Ferrari tänker ”jag ska också ha en sådan bil så småningom”. I Storbritannien tänker lodisen ” den där snubben borde inte få ha den där bilen”. Det fick jag också bevis för tack vare ett experiment jag utförde i förra veckan. Jag låg i ytterfilen i Ferrarin och kom ikapp en Toyota. Om jag hade kört Ford eller Opel så lovar jag att han hade flyttat på sig med detsamma. Men eftersom jag körde Ferrari låg han framför mig i 6,9 mil. Jag mätte.
Det finns förstås en möjlighet att föraren just hade kommit till England från något land med en helt annan körkultur, men det är mycket mer troligt att det bara var en bitter britt som skulle visa sin tjocka, bleka fru med för stora shorts och socialdemokratiska värderingar att den där fjanten i Ferrarin minsann inte skulle komma hem före dem.
Den här missunnsamheten märks också när man svänger in på bensinstationer med supersportbilen. Överallt i hela världen kommer entusiastiska människor springande och vill titta, provsitta, ställa frågor. Men inte här hos oss. Alla som går förbi säger samma sak: ”Den där dricker en hel del soppa, va?”
Den genomsnittliga britten är programmerad sedan födseln att reta sig på andra och att leta rätt på det enda område där deras trista Toyotor vinner: antal mil de tar sig på en liter. Jag brukar nicka åt deras rosthögar och säga ”jo, min bil drar mer än din, men jag tror att jag får fler brudar”.
Nyligen var den oerhört begåvade och vackra sångerskan Amy Macdonald med i morgon-tv. Hon berättade att hon hade köpt en Ferrari 458. Hon fick två frågor om detta: ”Vad kostade den?” och ”Var i Storbritannien kan man köra en sådan?” Bitterheten dröp. Folk tror på allvar att deras liv skulle vara bättre om fröken Macdonald inte hade en Ferrari.
Det är en uppfattning jag aldrig har förstått. Men den är vanlig. Tidningen Daily Mail är främst i ledet – den förklarar krig mot alla som är för vackra, för rika eller för smala. De är övertygade om att livet för okända lantisar skulle förbättras avsevärt om Kate Moss fick elefantiasis i ansiktet.
När Ryssland var kommunistiskt låtsades vi som om vi ogillade det, men det är uppenbart att 95 procent av britterna vill leva i ett sådant system. Bankirer, mäklare, politiker och journalister – alla som har snygga kläder på jobbet är onda och borde få sparken och skickas i fängelse. Folk i snickarbyxor är goda och borde genast få varsin platt-tv. Och detta är viktigt att ha i åtanke innan man köper en supersportbil i Storbritannien.
Folk kommer att spotta på den, kissa på den, repa dess sidor med mynt. De kommer att köra irriterande långsamt framför bilen, de kommer inte att lämna plats för den vid motorvägspåfarter, de kommer att skrika fula ord efter den. Och på fester – detta hände mig i förra veckan – frågar kvinnor hur liten penis man egentligen har.
Sedan filmar folk en när man kör med bilen och så laddar de upp resultatet av sina ansträngningar på YouTube. Och trafikpolisen ägnar särskilt intresse åt supersportbilar. I kurvorna kan man visserligen njuta av G-krafterna, men så fort man kommer ut på en raksträcka täcks vindrutan av spottloskor och sedan kommer polisen och slår en i bojor och så får man livstids fängelse och måste akta sig för att tappa tvålen från golvet. Jag tänker mig gärna att du som läsare har större nytta av Top Gear när det gäller just detta än av andra motortidningar. Hos våra konkurrenter får du veta hur många järnfilspån som finns i dämparna på en Ferrari 599 och hur många ventiler Pagani Hneurrgh har. Men de säger inte ett knyst om vilken supersportbil du ska köpa om du inte vill ha den nedkladdad med spott. Det gör vi. Du ska ha en Aston Martin DB9.
Om man berättar för folk att man har kraschat sin Ferrari eller Lamborghini så skrattar de. Men om man säger att man har kraschat en Aston Martin blir de sorgsna. En smälld Ferrari är som en kraschad Airbus, men en krockad Aston är som en nedskjuten Concorde. Något som smärtar. Aston Martin övertrumfar vår inre Daily Mail. Vi gillar dem, vi gillar folk som kör dem. Kanske är det för att de är grå. Kanske är det för att de har motorn fram, där den förvisso ska vara, men ändå. Jag vet inte. Men jag vet att Aston Martin är den enda bil som otrevliga elaka britter gillar. Det är inte så kul. Men som jag sa: min hund har just dött.
Följ Aftonbladet Bil påPublicerad i Top Gear Sverige nr 10 2012 © BBC Magazines
