Merca med det bästa från Bentley och Aston

Publicerad 2013-01-11

Jeremy Clarkson: Jag har rätt att göra som jag vill

Jeremy Clarkson, programledare för Top Gear.

Eftersom jag är en man som i alla lägen bejakar min kvinnliga sida tycker jag också att det är kul med lite heminredning. Jag är inte särskilt intresserad av att shoppa kläder eller mat men jag slösar gärna en hel del tid på att titta på kuddar i Conran-butiken. Jag gillar också glassiga blaskor som tar upp den viktiga frågan om torkade blommor.

Många är förundrade över det urval kulörer som erbjuds av de stora färgleverantörerna. Men inte jag. Nej, jag gillar verkligen att under glädjefyllda veckor prova mig fram till exakt rätt nyans av kornblått för en knepig liten bit i hallen.

För många år sedan hade vi Will Young i ett inslag i TopGear och vi talade länge om problemet med att hitta rätt sorts stenplattor för en liten trädgård i London. Sedan vi kommit på att vi delar intresset för sådana här saker sa vi att vi skulle göra ett designprogram tillsammans, och många trodde då att vi skämtade. Det gjorde jag inte. Jag skulle gärna vara en sådan där dam som presenterar tjusiga interiörer och kanske Will kunde vara bra i rollen som dam med lyxiga soffor.

Hur som helst: det finns miljarder sätt att inreda sitt hem. Man kan vara som James och knuffa ihop ett gäng bruna men bekväma och slitna fåtöljer i ett rum med beigea mattor och beigemålade väggar och ett brunt piano. Eller så kan man som Hammond ha massor av velourklädda möbler med dekorativa knappar.

Man kan ändra utseendet och känslan i ett rum genom att ha en riktigt uppseendeväckande målning eller vas i rummet. Eller som i Hammonds fall förändra med en stor amerikansk flagga och en jukebox från 1950-talet. Man kan ha vilken färg man vill och vilket tyg som helst, keramiska plattor eller marmor. När det gäller trä kan man välja mellan mahogny, ek och teak. Jag drömmer om läder på golvet och möbler tillverkade av mistel. Stora fönster och några färgstarka kuddar så det sprakar om rummet. Men jag gillar också lite sneda och vinda bokhyllor och gamla skrivbord med högar av grejer.

Och allt detta kan man ha! Det finns hundratals affärer, hundratals sätt att sätta sin personliga prägel på varenda bit av hemmet.

Tråkigt nog är inget av detta möjligt i en bil. Man kan få svart läder med grå plast eller grått läder med svart plast. En del biltillverkare erbjuder numera brunt läder. Detta anses vara väldigt vågat. Men i det globala sammanhanget är det ungefär lika busigt som att köpa en liter mjölk i snabbköpet.

Jag har betydligt vidare vyer än så och det är därför som min stora gamla Mercedes 600 nu är hos en liten firma i Surrey för att få ny klädsel.

Jag har inte kört det gamla skrället på mycket länge, delvis för att den är så stor, delvis för att den är gammal och jag har den sortens jobb som kräver att jag kommer i tid … och inte hängande efter en bärgningsbil. Men att jag inte har kört den beror nog, i ärlighetens namn, på att det är lite som att köra omkring i James Mays kalsingar. Allt är litet säckigt och sunkigt. Förarstolen har kollapsat, läderklädseln fram matchar inte den där bak, det finns ett och annat brännmärke efter cigaretter och mittkonsolen, ett tillbehör, ser ut som något jag kunde ha gjort i träslöjden.

Först tänkte jag att det kanske skulle räcka med att reparera förarsätet men sedan läste jag i Daily Mail att jag tjänade bra med pengar och då tänkte jag: ”Vänta nu, det där innebär att jag kan använda gamlingen för att kombinera mina båda intressen, heminredning och bilar”.

Jag skulle kunna ha racerstolar i kolfiber klädda i orange läder. Jag skulle kunna ha kuddar och den sorts långhårig matta som Richard är så förtjust i. Jag kunde gå hela vägen!

Mannen på bilsadelmakeriet gjorde sitt bästa för att hålla sig allvarlig när jag vilt gestikulerande förklarade mina storslagna idéer. Men det märktes att han inte gillade vad jag sa.

Det visar sig att vi har ett problem. I den mysiga, klubbiga värld som sysslar med att renovera gamla bilar är kvalitet viktigt. Alla de välkända firmorna slåss om att göra ett bättre jobb än konkurrenterna. Men viktigare än hantverksskicklighet är autenticitet. Orange skålade säten i en stor Mercedes från 1969? Så gör man inte.

Varför? Jag bor i ett mycket gammal hus, men det betyder inte att jag måste leva på det gamla sättet och elda med tjänstefolk för att hålla mig varm, och vara rasist. James May bor i ett radhus i ett arbetarklassområde i London, men det betyder inte att han badar i en zinkbalja framför öppna spisen. Och Hammond bor i ett slott, men inte skramlar han omkring i en rustning. Så vitt jag vet.

Visst kan man få någon att sätta orange läder i en gammal Mercedes, men för att hitta någon får man nog åka till Saudiarabien. Eller någon riktig avkrok hemma i England. Mig kvittar det lika.

Vi kom alltså överens om att använda de ursprungliga detaljerna i form av fästen och annat när vi klädde om bilen. Och då blev det problem igen, för den ljusbruna nyans jag gillade kom från Bentley. Och de buteljgröna mattor jag gillade kom från Aston Martin. Så kan man inte heller göra.

Det enda alternativet från Mercedes skulle ha förvandlat min inredning från något som liknade James Mays gamla kalsingar till något som liknade James Mays nya kalsingar. Och jag ville inte slösa min tid i några av dem heller så jag satte ner foten. Nu blir det alltså icke-originalutförande. Vi ska blanda det bästa från Bentley med det bästa från Aston, och jag förstår verkligen inte vad som skulle vara fel med det.

Visst, om någon kommer fram till mig vid trottoarkanten och påpekar att det är fel färg på lädret för en 1969 års Mercedes, så ger jag mig från platsen så fort jag kan. Folk av det slaget luktar nämligen ofta illa.

Nix. Det slutar med att jag har en grön bil som har gröna mattor och ljusbrun läderklädsel. Den kommer att se fantastisk ut och lukta lika fantastiskt, och jag kommer att vara så stolt.

Det enda riktiga problemet är radion. Alla de moderna apparaterna är tänkta för unga män i små Renault-bilar. De har väldigt små kontroller och erbjuder en massa finesser som man inte har minsta nytta av. Det är därför som jag satsar på en apparat som mest liknar en gammal Radiomobile – fem stora knappar – men bakom fasaden är det mest en förstärkare för min Ipod.

Och vad ska allt detta kosta? Det vill du inte veta. Men efter att ha konsulterat Daily Mails pålitliga online-webservice verkar det som om jag kan betala.

Det enda felet är att det borde finnas billigare alternativ. Tänk sommarreor och räntefria lån. Stormarknader skulle tillhandahålla massor av alternativa mattor till underbara priser. Och på vissa ställen skulle man kunna köpa zebraklädda rattar för en hundring.

Många av oss tillbringar mer tid i bilen än hemma. Och än har inte de verkligt stora varuhuskedjorna sett möjligheterna, så sätt för herrans namn igång nu.

Följ Aftonbladet Bil på
Facebook!

Jeremy Clarkson

Följ ämnen i artikeln