80-talet fimpat
Åsa Linderborg läser Klas Östergrens nya uppgörelse med egoismens epok
Det kan vara svårt att sammanfatta en roman av Klas Östergren då hans författarskap är en djup skattkista av karaktärer och förvecklingar. Den sista cigaretten utgör inget undantag.
Berättarjaget Claes, tilltufsad av ett havererat äktenskap, sliter sin lever och skrivmaskin på Södermalm när han av en slump blir han indragen i ett inferno. Aningslös, men inte mer än att han ser olika handlingsalternativ: Han kan avstå från att ringa upp, följa med eller ge efter för dem som vill utnyttja honom för att överträda lagen och moralen. Han kan välja att gå ut genom en annan dörr, men han gör det inte. Medansvarig förlorar han alla illusioner - existentialismen pulserar som en vag basslinga genom sidorna, som alltid hos Östergren.
För den som läst Gentlemen och Gangsters är Den sista cigaretten välbekant, men kuppen, som även den här romanen graviterar kring, är småskaligare och mer av symbolisk karaktär. Tidsmässigt börjar den där Gentlemen slutar; det har blivit dags för det rundhänta, blåkalla 80-talet att rulla in.
Det var på den tiden man kunde röka överallt. Folk kunde försvinna i veckor eftersom bara ett fåtal hade mobila telefoner, och en dispyt självklart avslutades med ett "Ursäkta att jag finns". Somliga försökte framhäva sin egen exklusiva persona med en påkostad, monterbar filofax. Och det var då immateriella värden – aktier och konst – blåstes upp till pyramidala nivåer; Nils Dardels Den döende dandyn klubbades för ofattbara 13 miljoner kronor.
Det är den tavlan som romanens egen dandy, Jörgen – oåtkomlig, undflyende och sig själv nog – försöker erövra, i syfte att måla över den. "Closing the Deal" kallar han sitt postmodernistiska projekt, som även består av att en bronsbyst av Arno Breker gjuts in i cement, i ett allvarligt menat attentat mot den vördnadsfulla traditionen. Claes blir insyltad genom ett blandband som Madde har glömt, och bara den som har upplevt det tekniklösa 80-talet förstår vilken hårdvaluta ett perfekt mixat blandband kan vara.
Konstkuppen – som inte blir en övermålning men väl en morbid iscensättning – presenteras exakt, på sidan, halvvägs in i boken, en imponerande berättarkontroll som nästan får besvärjelsens mantel. Därefter planar historien ut, tempot och de hisnande skruvningarna saktar in. Det blir inte tråkigt, man har aldrig tråkigt med Klas Östergren, men jag vill att han spakar mig vidare i den välsnitslade bergochdalbana som de första 216 sidorna ger löfte om. Läsningen permanentar sig i smilgroparna, men gapskratten tar alltför snabbt slut. Det är huvudstoryn som saknar styrfart och för första gången är de pikanta bihistorierna, som Klas Östergren alltid är generös med, den största behållningen.
Den sista cigaretten är den tredje svenska romanen på kort tid som handlar om konst. Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann är en lika pretentiös som stendöd diskussion om upphävandet av kategorierna original och kopia. Ernst Brunners Horngatan är en hägglundskt konservativ litania över kulturradikaler som inte nänns vid figurativt måleri. Klas Östergren är liksom dessa författare en stilist av guds nåde – den här gången planterar han dibbukar som vore det ett helt naturligt ord – men har, till skillnad från Vallgren och Brunner, ett angeläget ärende. Det här är en historia om hur nyliberalismen bokstavligen går över lik.
Östergren skriver om "egoismens epok, borgerlighetens triumf", den "alternativa ordning" som slog ut "social trygghet, solidarisk lönepolitik och arbetsrätt". Den som fick framtiden – det vill säga nutiden – att kännas som "en dålig andedräkt". Åttiotalsyuppiens frammarsch är tecknad tiotusentals gånger i litteraturen, men Östergren kondenserar grotesken till en slips – vad annars? – med den elegantaste av formuleringar: "Det här var paradigmskiftet i sextio gram siden, mer uttrycksfullt än en hel fanborg på Norra Bantorget."
Jag ska inte överdriva romanens politiska karaktär, men den halsbrytande historien och dess persongalleri får heller inte jokra bort den samhällskritik som ligger som en fondtapet i bakgrunden – och hela tiden har funnits hos Östergren.
Än en gång har han visat att fantasin kan vara en enastående metod att gestalta en verklighet så absurd, att den nästan trotsar beskrivning.
