Omöjligt att komma åt surrogatindustrin
Ingen bär ansvaret när processen går snett
Fortplantningsprostitution, kallades det på 1980-talet. Alltså möjligheten för ofrivilligt barnlösa par att låta en surrogatmamma bära och föda ett barn åt dem. I den nu aktuella SVT-dokumentärserien ”Vi ska ha barn” av Negra Efendić ser vi (lite av) konsekvenserna av att Sveriges riksdag helt sonika förbjudit svensk sjukvård att ha med surrogat att göra (flera gånger, senast 2018).
Va, säger ni, det var väl bra att vi inte har det där?
Jo, men vi har det ju. En global barnfabrik, där agenturer ser mellan fingrarna på sina egna regler, där fattiga kvinnor får någon liten peng för att genomgå graviditeter som kan vara nog så krävande, där till och med en dömd pedofil kan få vårdnaden om ett barn (detta fall dyker upp i allra sista delen av serien).
Själva ”produktionen” av barn är precis som så mycket annan produktion flyttad till de platser där arbetskraften är billig. Jag vet att jag uttrycker mig cyniskt men det är en extremt cynisk bransch. Vad jag kan sakna i dokumentärserien är förstås alla de här surrogatmödrarna. De är inte med alls, inte heller frågan om det mindre problematiska altruistiska surrogatmödraskapet. Det hade blivit en helt annan serie, för det som här är i fokus är krocken mellan business och socialtjänst, mellan juridiken och ett samhälle som försöker se till barnens bästa.
Krocken mellan den helt globaliserade affärsverksamheten och sociala myndigheters regelverk blir tydlig i det redan mycket uppmärksammade fallet med paret i 70-årsåldern som efter ett par år fick sitt tvillingpar omhändertagna.
Det är så instrumentellt och sorgligt alltsammans. Barnlängtan som blir en miljonaffär (den största agenturen, vars ägare medverkar mer och mer motvilligt i serien, omsätter 20 miljoner om året), som blir motgångar av olika slag. Jag behöver kanske inte påpeka att denna barnlängtan liksom många andra mänskliga behov och känslor i surrogatsammanhanget har kommodifierats och förvandlas till konsumtion.
Men prata gärna mer om den fria företagsamhetens förträfflighet, ni som vill.
Negra Efendić har gjort ett utmärkt jobb med ”Vi ska ha barn”, även om jag kan bli helt vansinnig av serieformens alla upprepningar och longörer. På vägen träffar tittaren en rad personer, bland annat den libertarianske/anarkistiske juristen Staffan Sörenson som under resans gång verkar ändra uppfattning i surrogatfrågan. Han var en av pionjärerna när juridiken skulle vässas, och även den jurist som försöker hjälpa det äldre paret att få tillbaka sina tvillingar. Nu är han en kritiker och en visselblåsare.
Sörenson är bara en av alla bekymrade medverkande. När serien går mot sitt slut får han sällskap av alla de läkare som är med och avslöjar sin före detta kollega, den spanske barnläkare som kom att dömas för barnpornografibrott, grov våldtäkt mot barn med mera, med mera. Barnläkaren som också lyckas manipulera sig till ett barn som hämtas i Ukraina, växer upp hos mannens släktingar och kommer att vara hans dotter när han kommer ut ur fängelset. Det är en hårresande historia.
Det är inte bara fruktansvärt att en dömd pedofil kan ha dessa rättigheter, det blir också tydligt att svensk lagstiftning ändå inte skulle komma åt honom. Surrogatindustrin skulle behöva reformeras på en lika global nivå som den är verksam.
Ja, det är som att krossa kapitalismen, ungefär.
