Hur lite kan vi arbeta utan att må dåligt?
AI-utvecklingen gör att vi måste prata om en värld utan jobb
Text blir till AI-genererade filmer på min skärm: Piratskepp strider i en kopp kaffe, en katt smyger genom gräset. OpenAIs senaste generativa AI, Sora, verkar veta hur vågor får skepp att gunga, hur en katts smygande genom vegetationen viker undan blad och gräs. Hur kan en AI veta exakt hur skepp och vatten, katt och grässtrå påverkar varandra när de möts?
OpenAI är hemlighetsfulla, men Sora verkar använda så kallad ”reasoning”. Film kräver – till skillnad från stillbilder – en AI med slutlednings- och planeringsförmåga över tid. Kattens storlek och fart avgör hur mycket grässtrån ska röra sig och när de ska sluta vaja. Det kräver förståelse för fysikens lagar och för orsak och verkan.
Även människor är datadrivna; erfarenheter och kunskaper har skänkt oss en slags fusklappar om hur världen fungerar. Vi använder dem blixtsnabbt, ibland kallar vi dem ”intuition” och ”magkänsla”. Sora har antagligen fått sin fusklapp genom att studera hur 3D-program arbetar. Andra AI:n på marknaden har övervakat hur människor använder datorer, hur man tar hand om äldre eller hur soldater rör sig på slagfältet. Syftet är att skapa så kallade ”AI-agenter” – programvaror som programmerar, vårdar och krigar samt en mängd andra verb en arbetsdag kan innehålla. Microsoft har redan sänt ut sina agenter i form av produkten Copilot, som lär sig för fullt av Teams-möten och mejlväxling.
Ett arbete består av ett antal moment, och allt flera av dessa kommer AI att kunna göra. Bättre. Snabbare. Billigare. Precis som i Teslafabriken eller på Nasdaqbörsen kommer förhållandet mellan människa och maskin förändras. Först är de våra assistenter, vår förlängda arm eller räknemaskin. Sedan blir vi deras, maskinerna gör merparten av jobbet, vi bara förser dem med ström och kylning.
LO och några tjänstemannafack driver nu aktivt frågan om sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet går ut i strejk för kortare arbetstid. Den amerikanska bilindustrins fackförbund UAW har krävt det, och till och med Teslas huvudägare Elon Musk anser att den tekniska utvecklingen borde leda till kortare arbetstid.
Inga yrken är ”AI-säkra”
Ekonomerna är oense om hur mycket och hur snabbt, men klart är att AI ger förutsättningar att arbeta mindre med bibehållen produktivitet, och således för samma lön. Bland annat IMF menar att AI kan komma att ta över alla monetärt viktiga arbetsuppgifter.
Inga yrken är ”AI-säkra”. Visst, det fysiska arbetet att renovera kök eller klippa hår är ännu inte i farozonen. Men AI-utvecklingen påverkar behovet av arbete på systemnivå. Om välbetalda tjänstemannajobb ersätts av artificiell arbetskraft, påverkas löneutvecklingen – löneförhandlingen med Microsofts autonoma programvaror är snabbt avklarad. Mindre efterfrågan på mänsklig arbetskraft ger lägre löner, vilket minskar tjänstemännens köpkraft och således efterfrågan på de som sågar till marmorskivor, kopplar in gasspisar och klipper nya frisyrer.
För svensk fackföreningsrörelse har teknikskiften oftast varit ett argument för att jobba ännu hårdare. 1966 skrev LO-ekonomen Rudolf Meidner rapporten ”Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen”. I en presentation av rapporten för Nationalekonomiska föreningen samma år, pekade Meidner på den unikt svenska ”effektiviseringsvänliga fackliga filosofin”. Tyskfödde Meidner menade att andra länders fackförbund ser automatisering och robotisering som en möjlighet. En hävstång i förhandlingar om hur arbetet – och således livet – kan bli drägligare. Men i svensk avtalsrörelse ser båda parter tekniksprång som en potentiell förbättring av produktivitet och konkurrenskraft.
Linn Spross, doktor i ekonomisk historia, håller med Meidner. I sin avhandling ”Ett välfärdsstatligt dilemma: Statens formuleringar av en arbetstidsfråga 1919–2002”, skriver Spross att år 1919 är den enda gången en arbetstidsutredning hävdat att teknisk utveckling möjliggör arbetstidsförkortning. I senare utredningar är produktiviteten i fokus – hos alla parter.
Produktiviteten påverkas, ett desillusionerat samhälle presterar inte på topp
I utredningen 1919 beskrivs industrialiseringen som en ”stigande kultur”. När mekaniseringen ökar, minskar behovet av människans arbete. Den som kan sin Douglas Coupland hajar till; hans ”Generation X” från 1991 har undertiteln ”Tales for an accelerated culture”. I romanen springer den alltmer datoriserade kulturen ifrån huvudkaraktärerna. De faller ner i avgrunden mellan sin föräldrageneration och den nästa, de unga, hyperlänkade och globaliserade nomader de inte förmår gå i takt med. Utvecklingen alienerar dem från samtiden, från varandra, från sig själva.
Även Rudolf Meidner varnade för detta. Under anförandet inför nationalekonomerna, frågade han retoriskt: ”Finns det en tendens i vår tekniska utveckling som ökar alienationen?” Meidner ville uppmärksamma de lite fyrkantiga nationalekonomerna på den sociologiska risken med automation och robotar - människovärdet blir ifrågasatt. Forskningen är tydlig: människan mår inte bra av arbetslöshet. Även produktiviteten påverkas, ett desillusionerat samhälle presterar inte på topp.
Det finns många goda skäl att förkorta arbetstiden, många går på knäna. Men vi behöver börja diskutera en värld utan arbete. Om digital teknik möjliggör John Maynard Keynes 100 år gamla förutsägelse om bara 15 timmars arbetsvecka – gör det verkligen världen till en bättre plats?
I Iain Banks science-fiction serie ”The Culture” råder rymdsocialism: allt finns till alla överallt och alltid. Ingen behöver arbeta, pengar existerar inte. Men rastlösheten gör att medborgarna inte kan låta bli att åka runt i rymden och hamna i maktkamper med andra civilisationer. De alienerade, sysslolösa händerna engagerar sig i små och stora kulturkrig. Inte för att de måste, men de kan helt enkelt inte låta bli.
