Hjärtevärkande dubbelspel av Anne Enright
Fångar hjälplöshet med sin ostyriga prosa
Secret love, Dance me to the end of love, Will you love me tomorrow … även kapitelrubrikerna svänger i Anne Enrights nya roman om irländsk kärlek i recessionens tid.
Enright, som vann Man Booker-priset 2007 med sin förra roman Sammankomsten har ett liknande tilltal i den här romanen. En rättfram bitsk förtrolighet, språkligt förhöjd av överraskande briljanta formuleringar. Någonstans läste jag en kommentar om hennes stil som gick ut på att hon hade ”direktkontakt med det omedvetna”. Som om hennes skicklighet inte riktigt var hennes, utan att hon var ett, ja vad, ett medium?
Hur som helst är det den ovanliga mixen av streetsmarthet och poesi, hänsynslöshet och lidande, hennes öppenhet med både de svåra och ”fula” känslorna som är det verkligt spännande i Den glömda valsen.
Jaget är en kvinna i yngre medelåldern, Gina, som återberättar kärlekshistorien med den 20 år äldre Sean, som hon första gången möter på en grillfest hos sin syster i en villaförort utanför Dublin. Sean bor med prydlig fru och barn i villan bredvid. Gina är på väg att gifta sig med schyssta datanörden Conor.
Det yttre händelseförloppet är ganska banalt. Samlag på hotell, fejkade jobbresor, raderade sms. Gina är i början en tuff tjej som främst ser till sina egna behov. Hon lyckas hålla sig kvar i it-branschen under den ekonomiska kraschen medan maken Conor blir av med jobbet. Men de sju uppslitande åren av hemlig och osäker kärlek förändrar henne. Genom olika hål och pusselbitar i Ginas bikt märker man hur hon gradvis mognar. När den barnlängtande Conor efter separationen frågar om hon fortfarande äter p-piller kan hon inte se honom i ögonen. Men hon kan så småningom se Seáns dotter Evie som en sårbar liten människa, inte bara som ett hinder och en jobbig rival.
Den glömda valsen är som roman inte lika stark som Sammankomsten. Den är av lättare, mer roande sort. Men när jag läser tänker jag på att kärlek, som betyder så mycket för hur våra liv blir, ändå förblir så obegriplig och okontrollerbar. Vi tröttnar aldrig på hjärtevärkande kärlekssånger. Enright lyckas med sin ostyriga prosa fånga samma hjälplöshet inför det vi inte har hela makten över.
I en intervju i London Review of Books, apropå varför så många kärleksromaner handlar om otrohet, säger Enright att monogam kärlek är fruktansvärt svårt att skriva om. Om monogami finns, vilket hon inte är helt säker på, slutar den existera när man beskriver den. ”There is something unsayable at the heart of it”.
Och i hennes roman är det precis så. När Sean äntligen skiljer sig och börjar sova i Ginas säng kan man lika gärna tro att kärleken är över.
